Huset är sålt och tömt, vi har avvecklat de flesta av våra tillhörigheter via talrika resor till stadsmissionen och sopstationen under stor vånda, nu kan vi konstatera efter två månader att vi aldrig någonsin tänker på de prylar vi gjort oss av med, så våndan var helt i onödan. Likaså packade vi tre pallar med saker som vi ansåg att vi behövde ombord, och då oroade vi oss över kommer det fram i tid, och framförallt kommer det få rum ombord

Tar de sista fotona på huset och säger adjö till Torsby

Provpackning av en pall, hur mycket kan man klämma in i alla små hålrum som bildas?

Den 24 maj bar det iväg ner till St:Raphael, båten såg ut att ha klarat sig bra under vår bortavaro. Nu var det bara att vänta på att vår packning skulle komma, och fantastiskt som utlovat kl 11 så kom det en lastbil som lyckats forcera vägbommen så pallarna lastades av precis utanför båten

Nyligen anlända till S/Y Kerpa

Packningen på plats, mitt emot så var det en bensinmack och föreståndaren där tycket vi var tokiga som skulle lasta på så mycket saker, er båt kommer sjunka sa han, ett tag undrade vi om han inte hade rätt för ganska snabbt blev det total kaos vart man än försökte sätta ner en fot så låg det högar med saker huller om buller, men med systematiskt och hårt arbete så efter två dagar var allt nerpackat och döm om vår förvåning då vi har många tomma skåp kvar att fylla, stor båt har sina fördelar.

Dock har vi märkt att så fort vi behöver en pryl så ligger den givetvis underst eller längst ner, så att man får packa upp hela utrymmet för att få fram det man behöver, när man är klar med sitt fixande och efter stor möda har packat ner allt igen, nu på ett mycket smartare sätt, så upptäcker man givetvis en sak som man glömt packa ner som borde ligga i lådan längst ner, så ger man upp och lägger den överst, till följd att nu efter två månader så är det nästan kaos i vissa packutrymmen, men de som känner oss väl är nog inte förvånade så brukar det vara hemma hos oss, så varför skulle det vara annorlunda på båten?

Den sista Maj så bar det iväg, betänk att vi aldrig hade seglat båten, aldrig satt segel, vi hade endast kört den ca ½ distans till varvet för bottenmålning. Så utläggningen var väl inte världens vackraste, men den gick utan missöden. Vi satte segel och konstaterade att det var en enkel process åtminstone i de måttliga vindar vi hade ca 5 m/s, vi seglade ut ca 2 M och därefter tillbaka och lade oss utanför en strand för att invänta rätt tid för avfärd nu när vi viste att det funkade.

På eftermiddagen bar det av mot Calvi på Korsika ganska exakt 100 M. Vi hade helt vindstilla i stort sett hela turen, så det blev järngenuan som fick jobba, inte bara på denna överfärd kommer det att visa sig. Vi kom fram på morgonkröken och hade en enkel tilläggning på en boj. Så långt allt väl. Calvi var en trevlig by som vi stannade två nätter i.

Första missödet

Nästa tur gick till Girolata en trevlig vik, som uppenbarligen är extremt väl frekventerad på högsäsong, viken är helt fullbelamrad med bojar. När vi anlände så var det frisk bris, men vi lyckades enkelt lägga till vid en boj, men vår nedsänkbara bogpropeller lyckades med konststycket att slingra sig runt den kraftiga bojkättingen inte bra nu hängde vi på bogpropellern istället för på bojen i den friska brisen, och bogpropellern är ju inte dimensionerad för att ta upp krafter i längs led, utan i sidled. Efter lite fixande med snorkel och cyklop, samt förhalning med lina lyckades vi komma loss, utan uppenbar skada på bogpropellern.

Nu ligger vi med både för- och akter-boj efter anvisning och hjälp ifrån hamnkapten, lite senare på kvällen var det ganska tjockt med båtar så att det nästan var fenderavstånd emellan, våra närmsta grannar var en skolklass så sömnen blev kraftigt lidande.

En positiv upptäckt

Dagen därpå slörar vi i sakta mak söderut, tuppkammen växer allt går bra men lite långsamt, måste prova mesanstagseglet (ca 35m2) lagom stort att hantera, det var lätta att sätta och båten som vi uppfattat som något trög i måttliga vindar, fick plötsligt upp farten riktigt bra och den gick galant att sätta och stiligt ser det ut också

Mesanstagseglet

Andra bjuder på dramatik

De följande dagarna seglade vi i sakta mak mot Olbia på Sardinien där våra vänner Magnus och Lotta skulle mönstra på. Vi gick via Bonifacio och den i medelhavet mycket berömda Madalena skärgården som är ett naturreservat samt lekstuga för de superrika. Bonifacio var imponerande (Åk dit om ni är i närheten klart imponerande). I Bonifacio så låg vi i en liten vik några 100 m ifrån själva hamnen och staden, vi låg förtöjda med deras fasta ”ankarlinor”. Strax innan vi skall lämna kommer det in en Engelsman i en extremt välhållen Rasmus 35:a, då de flesta fasta ankarlinor är upptagna och vi har två så erbjuder jag honom min ena då vi strax skall lämna. För att göra en lång historia kort så slutar det med att Engelsmannen far i rakt i sidan på en förtöjd båt men följden att det blev ett rejält hål i fören på den påseglade katamaranen, det var en smäll som hördes lång väg, just då var jag inte så glad att han skulle lägga till bredvid mig, den chockade kaptenen var allt annat än sjömansmässig vid den tilläggningen. Puh att inte vi blev påseglade.

Magnus och Lotta (M&L) mönstrar på

I Olbia på Sardinien lägger vi till långsides vid statskajen som är gratis, (annars är det dyrt att lägga till i dessa trakter I Madalena skärgården fick vi bl.a. betala 60 € för att ankra en natt). Stadskajen är tillhåll för Olbias ungdom, det svärmas, åks moped och röks men är inte stökigt på något sätt, men kvällsron vill inte infinna sig.

M&L anländer och vi seglar runt i Madalena skärgården, en natten är det kuling vindar med regn och någon åska, men vårt CQR ankare håller oss väl förankrade, vi ser flera som draggar och har problem. Dagen efter är det fortfarande hård vind, men vi beslutar att ta en segeltur på havet, i bidevind går hon mycket lugnt och fint, det är mycket enkelt att reva både stor, genua och mesan. Allt känns verkligen stabilt och vi känner mer och mer att vi valt rätt båttyp.

Här smörjer vi kråset med Champagne och gåslever, det tillhör dock inte vår vardagsmat men har man besök så får man visa långseglandet ifrån den ljusa sidan

Efter att igen ha besökt Bonifacio så ger vi oss tillbaka till Olbia för att lämna av M&L, då vi angjort stadskajen träffar vi ett par svenskar som vi talat med förut och de varnar för inbrott, de hade fått en lucka uppbruten och en hel del stulet ombord så de valde att lämna Olbia omgående. Vi beslöt dock at stanna kvar då nästa besök väntade om några dagar. Tråkigt nog så var det en till båt som fick inbrott några dagar senare, denna gång ett Engelskt par i en liten båt som seglade på liten budget, så för dem var det ett hårt slag att bli av med bl.a kikare, vhf etc. Hon var mycket upprörd, men polisen nonchalerade det hela totalt.

Inseglingen till Bonifacio

Nedanför ser ni hamnen i Bonifacio, själva den gamla staden ligger högt upp på klippan, husen går hela vägen ut mot havet. Spektakulärt

Mikael kommer på besök

Mikael har seglat här nere förut och känner trakten väl, så första natten tillbringar vi i en vacker naturhamn, för att dagen därpå ge oss av det ca 300 M (42 timmar) till Vulcano en liten ö söder om Stromboli utanför Sicilien. Resan ditt var tämligen odramatisk seglade ca 40% av tiden resten motorsegling då vinden var svag och rätt emot vi såg dock delfiner på vägen ett par gånger vilket alltid är glädjande. Vi fick också en fripassagerare en trött duva som följde med på vägen.

Vulcano är en trevlig bekantskap, vi lägger till i en något charmigt bedagad liten by med en hel del turister.

Mikael bjuder på Lunch på Vulcano, Kerpa i bakgrunden

Medans turisterna badar hälsobad i svavel gyttja

Natten på Vulcan höll på att bli hemsk, det mojnade och alla båtar hamnade långsides med dyningen och alla båtar rullade våldsamt, det var helt omöjligt att sova, man kunde knappt hålla sig kvar i kojen. Jag fundera på att lämna hamnen mitt i natten, men med gemensamma krafter satte vi en hanfot på ankarkättingen och kom på så sätt att ligga snett mot vågorna istället väsentligt mer uthärdligt, ibland på gränsen till komfortabelt. Jag fick dock gå upp ett par ggr på natten för att justera hanfoten i takt med vindens nycker. Så inte blev det mycket sömn inte. Hur de andra stod ut som inte fixade en hanfot är mer än jag förstår.

Dagen därpå bar det av mot nästa ö Isola de Panarea en liten pärla som rekommenderas av att svenskt par vi mötte på Vulcano. Fantastisk vacker ö där man nästan kände barndomens atmosfär av äkta sommarglädje. Nu hade vi lärt läxan vi ville inte rulla en natt till så vi lade ut två ankare ett i fören och ett i aktern så att vi låg med fören mot dyningen och nu fick vi en lugn natts sömn.

Isola de Panarea

Nästa drama nära katastrof

Därefter bar det av ner genom Messina sundet återigen såg vi delfiner, det var inte speciellt dramatiskt att passera visserligen något strömt, men inte alls den mängd fartyg vi väntat oss. Men dramatiken skulle komma vänta bara.

Inloppet till Messina sundet

Dags att hitta plats för nästa natthamn, då det blåst en hel del och är dyning och med tidigare erfarenhet så vill vi finna en skyddad plats för vår nattro.

Valet blev Mazzaro bay, en mycket charmig liten bay med exklusiva små hotell och strandrestauranger, pittoreskt nog pågick ett strandbröllop när vi lade till. Bayen var som sagt liten, full med lokala båtar. I pilot boken stod noggranna instruktioner hur man skulle komma in det gällde att hålla mycket nära en brant bergvägg för att inte gå på klippor och grynnor i inloppet, inga problem att komma in och vi lånade en bo,j det var trångt och lite svajutrymme men kvällen var lugn så det skulle nog gå bra. Stenen som linan var förankrad ut såg dessutom ut att vara rejäl, men ack vad vi bedrog oss.  I början på natten vaknade jag av att det regnade något samt att det var tämligen starka byar ifrån land, fallvindar då bergen runt om var mycket branta och höga. Allt såg dock bra ut i mörkret vi låg något/Mycket nära land med aktern men det var väntat ifall vinden skulle vända, så jag gick ner igen, vinden fortsatte att vina och det kändes inte bra så jag gick upp igen, och märker till min fasa att vi driver rakt ut i beckmörkret, mot klippor och grund. ”ALLE MAN PÅ DÄCK”, snabbt som tusan på med motor, navigationsinstrument och radar. Mikael skötte radarn och gav instruktioner som jag stämde av mot plottern, som inte är speciellt noggrann i dessa fall, man är ofta långt uppe på land fast man ligger på svaj ute i någon vik. Allt gick bra och vi rundade en udde och kom till Taromina Bay där det låg bojar för besökande båtar av rejälare natur. Men det blev en stor balja te innan vi kunde lägga oss för att sova igen.

Mazzaro bay den kvällen

Vi besöker Mazzaro bay några dagar senare med hyrbil

Mazzaro bay ifrån ovan till vänster om klippan i bakgrunden är det grunt hela vägen, man måste gå längs med den högra klippkanten som skymtar bakom pinjeträdet för att komma ut ur bayen.

Det hade kunnat sluta riktigt illa.

Nytt Besök

Men vi seglar vidare nästa dag mot Catania, där Mikael mönstrar av och Vår dotter Emelie med pojkvän Axel mönstrar på.  Det är vår första tilläggning där vi lägger ankare och backar in i en ficka med plats för just en båt. Gick perfekt så man har lärt sig något, dock skall tilläggas att det var vindstilla.

Här ser vi Etna ifrån Båten på väg mot Catania

Catania är en ganska sliten och minst sagt ruffig stad, vi ligger med båten så att man måste passera hela det ruffiga hamnområdet på kvällen då man går hem till båten.

Vi stannar några dagar och gjorde utförder med hyrbil innan vi seglade vidare mot Syracusa, en betydligt trevligare och fräshare stad, med aktiv torghandel med massor med grönsaker, frukt, fisk och givetvis krimskrams. Syracusa är klart besöksvärd även om man behöver göra en omväg.

Några bilder ifrån Syracusa

Vi stannade några dagar i Syracusa innan vi for vidare mot nästa äventyr.

Slutsats ifrån Sicilien: vi måste tyvärr hålla med vår Broker som sade att Sicilien ser man bäst ifrån bil, inget ställe vi längtar att segla till igen förutom  Aeolian Ilands norr om Sicilien.

Nästa ”dramatik”

Kerstin och jag lämnar Syracusa den 4 juli på morgonen efter att vinkat av Emelie och Axel samt fyllt diesel. Vinden är svag och förväntas vara svag och målet är Fiskardo på Kefalonia (Grekland) ca  270 M österut. Vinden är svag sidvind och enligt instruktionsboken skall det gå bra att använda mesanstagseglet i vindar mellan 70 – 130 grader verkligt vindriktning. Jag sade till Kerstin ”det bör nog gå” sagt och gjort upp med mesanstagseglet, denna gång på styrbordsidan där vi också har vår badsteg, tyvärr så interfererade vårt skot med badstegen som i sin tur interfererade med vår ena utombordsmotor en Mercury 8 hk. Hastigt men mindre lustigt så hamnade motorn i sjön på ca 1000 m djup så bärgning var inte att tänka på. I övrigt fortgick turen utan dramatik eller vindar så större delen av framfärden gjordes med motor. Vi anlände till Fiskardo och Grekland dagen efter omröstningen om  EU’s åtgärdspaketet, så vi var lite fundersamma på hur det skulle vara, men allt var som vanligt man märkte faktiskt ingenting.

Fullare än någonsin på Restaurangerna i Fiskardo. Annars allt sig likt

Likaväl som i Kalamos

I Denna smått osannolikt röriga affär kan man köpa lokalt tillverkade produkter bl.a. en utsökt Zipporo, Greklands motsvarighet till Grappa. 1.5 l kostar 10 € men då får du ta med en egen flaska

Reparation

Vi krusade runt ca en vecka bland de så kallade Ioniska öarna, där vi seglat många gånger, allt var som vanligt, men vi har haft ständiga problem med vårt diseldrivna elverk, ibland vägrar det att starta, ibland måste man starta huvudmaskin för att kunna starta det, mycket konstigt, men det verkade självreparera sig konstigt nog, ända tills det helt plötsligt startade utan problem för at stoppa efter ca 15 minuter, vad kunde det vara.

Efter att bytt impeller gick den i 20 minuter innan den stängde av sig själv. Det visade sig att värmeväxlaren var igensatt av bl.a rester ifrån impellern, men också en vit fällning, men mekanisk rengöring understödd av ättika och oxalsyra, så har vi nu ett elverk som till synes går alldeles utmärkt, men det var kämpigt att fixa i värmen för NU ÄR DET VARMT

Före och efter.

Fortsättning på vår segling går till Zakyntos

Färden gick vidare mot Zakyntos town, där blev det tilläggning i relativt hård sidvind men gluggen var ganska stor plats för tre båtar så allt gick bra. Vi hyrde bil och körde runt på denna trevliga ö, kan verkligen rekommendera ett besök här.

Bl.a besökte vi wrecks bay. Där vattnet är kristall klart se på bilderna tyvärr så är de inte högupplösta och ger inte full rättvisa.

Se på skuggorna under båten

Hit kommer vi definitivt att ställa kosan nästa år då vi skall ut ur medelhavet

Tyvärr så var det skogsbrand, det rykte rejält och lågorna syntes tydligt på natten

Nu brinner det på baksidan av berget, men på natten såg vi lågor på framsidan.

Första fisken

Vi stannar i tre dagar på Zakyntos därefter sätts fören mot Methoni det sydvästligaste fingret av Peloponnisos tre fingrar. Och då slår det till min nyinköpta fiskeutrustning som provas för första gången ger napp. En tonfisk på kanske 8 kg. Rena Julafton för mig, det blir blodigt värre och väldigt söligt men det är det värt

Den stolte fiskaren visar upp sin fångst

Besök på nytt Broder Thomas med flickvän Brita ansluter i Methoni

Perfekt att få visa upp sin fångst för brorsan, för trots vår ålder vill man ju visa sig på styva linan för varandra. Succés vi bjöd på stekt tonfisk med ratatoi. Smakade underbart.

Brorsan är lite ömtålig tål inte solen så bra så måste skydda sig med allehanda ting

Första riktigt hårda vinden

Några dagar senare då vi ligger i Porto Kaio, längst ut på det mellersta fingret, så vänder vinden raskt och blåser rakt in i viken. Vi beslöt att lätta ankar och ge os av mot Elafonisos, en ö utanför det ostligaste fingret på Peloponnisos, vinden är god, härlig segling vinden strax för om tvärs. Enligt en vädersite som Kerstin alltid har koll på, skall de bli vindar upp mot 20 m/s, men istället så mojnar det och vi motorseglar mot målet, och jag raljerar om Kerstins oro för vädret. Men på skam kom jag, strax hade vi kuling vindar rakt i näsan, sjön reste sig hastigt och började skölja över däck, man kan säga mycket positivt om Amel, men kryss är inte dess bästa egenskap, så vi valde att motorsegla mot målet. Då vi närmade oss målet ökade det till upp mot 45 kn i byarna och med den höga sjön så blev framfarten allt annat än snabb.

Märkligt nog avtog sjön endast då vi kommit mycket nära land. Jag har haft mina tvivel angående vårt CQR Ankare men den här gången svek det oss inte vi fick fäste direkt i sanden och kunde slappna av med ett par pilsner i sittbrunn.

Här har det börjat blåsa något

För ankar på Elafonisos lägg märke till vågorna trots att vi bara är max 200 m ifrån stranden

Vinden höll sig större delen av dagen, men dagen därpå var det lugnt, vi planerade att ligga kvar för att sjön skulle lägga sig utmed ostsidan av Peloponnisos, men i det nyckfulla medelhavet kan man absolut inte lita på vindarna, den vände och blåste med kraft mot stranden, så vi valde att lätta ankar. Vi fick god segling i ca 30 minuter sedan dog den ut, och när vi rundat den sista udden så kom sjön och vi rullade stundom våldsamt i dyningen och vinden lyste med sin frånvaro. Vi hade ett gott stycke att gå, så vi fick verkligen känna på rullning.

Men vi fick vår belöning, målet var Monemvasia, en by som inhyser en gammal stad med feniciska anor, och där var det festival. Man hade gått man ur huse för att fira något, som vi antog var besegrandet av Turken, det sköts raketer och tändes bengaler och det hela avslutades med att man satte eld på ett mindre ”skepp”, skrovet var av stål så det återanvändes sannolikt, men det övriga av trä så det blev ett intressant skådespel. Därefter så följde livemusik. Mycket trevligt.

7

En av gränderna i den gamla staden

Utsikt ifrån den väl befästa staden som ligger på en hög klippa

Monemvasia på avstånd

Fisk nummer två

Tänkte att det kunde vara kul att se om vi fick någon mer fisk så då vi lämnade Monemvasia så lade jag ut mitt drag (en gul vobbler). Efter någon timme säger Kerstin har du koll på fisket, nä det hade jag inte för spöet var spänt i en båge, se på fn napp på nytt, denna gång en större tonfisk. Nu fick jag verkligen visa brorsan vem som är storfiskare

Vet inte vad den vägde men definitivt dryga 10 kg

Här frossas det på tonfisk, rejäla bitar. 

Några dagar senare ligger vi i en härlig vik och badar

Här tar Thomas och Brita ett sista bad innan det bär iväg mot Poros för hemfärd till ett kallt och regnigt Sverige.