Explosion ombord

Via amerikanska actionfilmer så har man kommit i kontakt med en mängd sprängämnen såsom C4, TNT, Dynamit, Nitroglycerin etc. Hemma är det inte så vanligt att man handskas med sprängmedel, förutom i de nedre tonåren då vi gjorde både svartkrut och bomullskrut av vilka vi tillverkade hemma gjorda bomber som vi smällde av lite här och var. Att jag har alla fingrar och ögon i behåll beror definitivt inte på gott omdöme utan snarare på tur.

Till den hemmatillverkade sprängämnesarsenalen kan jag nu lägga till surdeg, vadå surdeg, det är väl inget sprängämne, jodå i fel händer så kan det vålla stor skada, men man blir nog inte anklagad för allmänfarlig ödeläggelse som det brukar stå i polisrapporter om man smäller av en surdeg, man blir nog inte tagen som terrorist för innehav inte ens i östra Turkiet där det brukar vara extra känsliga för sådant, jag tror till och med att du kan ta med den i handbagaget om den inte överstiger de lagstadgade 100 ml, möjligtvis kan den bli klassad som ”dirty bomb” om man går omkring med en osäkrad surdeg.

Till saken, för några år sedan blev jag intresserad av att baka och som varje rättrogen man så måste man ju givetvis fixa sin egen surdeg som man vårdar ömt genom att regelbundet mata den röra om och låta stå framme ett tag innan den förpassas till mörkret och kylan i kylskåpet. Bara för att vi nu lever på en båt så kan man ju inte överge sin trogna surdeg. Tyvärr så har jag inte vårdat den speciellt bra den har stått helt ensam i kylen i flera månader då mitt samvete vaknar och tänker denna vanvård kan inte fortsätta. Fram med surdegen den såg inte rolig ut, definitivt mer död än levande. Här gäller intensivvård! Värme, stora mängder mjöl, omrörning och till och med lite doping med en halv tesked socker, och efter dryga två dagar i värmen så började den visa svaga livstecken. Smart som jag som vanligt är så skruvade jag på locket till behållaren som är av typ transparant sportflaska med skruvlock och ställde den på bänken i pentryt och tänkte på något annat. Senare på natten så vaknar både jag och Kerstin av en våldsam detonation, har krig brutit ur????, nej nu överdriver jag lite grann men visst smällde det till så att vi vaknade och Kerstin kände omedelbart den karakteristiska doften av surdeg. Mycket riktigt det luktar surdeg och inge konstigt med det, den har nämligen tillfrisknat helt mirakulöst under natten och producerat mängder med koldioxid och tillslut blev trycket för stort och behållaren exploderade med den följden att i stort sett hela båten nu var tapetserad med surdeg, den kan definitivt klassificeras som ”dirty bomb” eller smutsig bomb som det heter på svenska. Här var surdeg överallt, har man inte jobb så skaffar min sig det, men detta sätt var inte speciellt roligt. De flesta dynor, navigationsbord, bokhyllor och kläder var nersolkade med surdeg och saneringsarbetet tog en hel dag i anspråk. Dynorna visar fortfarande spår och behöver nog professionell omvårdan för att återfå sin forna glans. Vår surdeg är numera försedd med varningstext…..

Några nersolkade dynor som ligger på tork efter nödtorftig rengöring, tyvärr så tänkte vi inte på att fotografera direkt efter ”explosionen” så ytterligare bevis för händelsen föreligger inte

Otäcka besökare

En natt när vi låg i en trevlig men ödslig vik, det var bara en båt till som låg en bit bort, så märker vi först ett svagt motorljud som jag försöker lokalisera, vem är ute så här sent i mörkret? Upptäcker efter en stund ett svagt ljus en bit ifrån oss, och sedan börjar de lysa med en ficklampa mot land och dels på grannbåten och därefter på oss, de tar en sväng ut och kör runt våran båt för att lägga till på ”skuggsidan” av vår båt så att de inte skall synas ifrån grannbåten som ligger en bit bort. Båten är en öppen båt med styrpulpet och ett litet soltak typ sådana om man kan hyra ifrån hotell för att ta en dagstur med. De presenterar sig som ”Jandarmer”(stavning???) men ser mer ut som folk i största allmänhet, iklädda ljusa byxor gympadojor och typ varningsväst fast här stod det ”Jandarme” på ryggen. De såg högst oprofessionella ut i allmänhet, inga lanternor, inga vapen, inga grova skor som de typiskt har. De ville veta hur många vi var ombord, jag bad att få se legitimation och de visade en ”polisbricka” som såg mer eller mindre hemmagjord ut. Därefter bad de att få se passen. Medans vi letade reda på dessa så höll deras chef i vårt mantåg, men han var uppenbarligen ovan med båtar, för deras båt började driva ut medans han höll krampaktigt tag i vårt mantåg till följd att han låg som i en karikatyr över filmen ”att angöra en brygga”, bara fötter och halva vaden ombord och därefter utsträckt till bristningsgränsen hållandes i mantåget, det vara bara millimetrar ifrån att han skulle hamna i en än mer pinsam situation i vattnet. Hans hantlangare hjälpte honom någotsånär i rimligare position men deras båt åkte än en gång iväg och ånyo hängde han i denna pinsamma position. Då tog jag tag i soltaket och drog in båten så han kunde återta en för honom mer klädsam position. De tittade på passen som de belyste med lampan i mobilen vad deras ficklampa tagit vägen vet jag inte det hela var mycket underligt och jag/vi undrade vad det var för figurer, vi fick tillbaka passen och de for iväg i mörkret. Var de riktiga poliser? Knappast, var de skurkar som ville råna eller stjäla en båt för flyktingsmuggling? ja fantasin fick fart där i mörkret. Som väl var var vi fyra ombord då vi hade besök av Mats och ”Ankan”, men trots det kändes natten otrygg och jag kunde inte sova den natten utan låg och lyssnade efter potentiella skurkar på väg att borda oss.  Någon vecka senare fick vi veta att en båt blivit länsad på sitt innehåll medans ägarna var på restaurang i Kekova, ca 50 nM därifrån, så man får vara på sin vakt

Ett Episkt åskväder

Samma natt som ovan och några timmar senare vaknar jag av ett ljussken, är det månne skurkarna som var i antågande? Ganska snart så insåg vi att detta var kraftigare don än ens den starkaste ficklampa kunde åstadkomma. Bakom bergen så lystes himlen upp och redan efter ett par minuter så utspelas ett skådespel vi aldrig sett maken till tidigare, blixt på blixt lyste upp himlen och natten blev till dag. I början var det lite otäckt då det inte kom några smällar och fantasin började skena iväg, har det brutit ut krig är det mynningsflammor från kanoner som lyser upp himlen? Snart så hördes dunder på avstånd som närmade sig men som väl var tämligen långsamt och det kom aldrig riktigt nära men skådespelet varade i drygt två timmar och efteråt så förbannade vi oss att vi inte filmade skådespelet för det var verkligen av episka mått. Dessutom regnade och blåste det rejält ömsom vind ifrån land och ömsom vind utifrån, men med 90 meter kätting så låg vi tämligen tryggt trots att vinden ofta låg runt 10 m/s, man har ingen större lust att ge sig ut i sådant väder.

Trevligt med besök

Vi hade besök av Mats och ”Ankan”, det är alltid ett trevligt avbrott med besök, tyvärr så var vädrets makter inte helt snälla emot dem, mest molnigt, Episkt åskoväder, besök av potentiella skurkar, ingen vind samt kraftig dyning som gjorde delar av färden till en utmaning för de utan tränade sjöben. Men vi besökte en hel del trevliga platser bl.a

Fethiye där denna pelikan står och poserar helt medvetet inför fotografer helt förbluffade…..

Tillsammans med sin kompis, vi upptäcker efter en stund att restaurangen heter Pelikan, ägaren har uppenbarligen god hand med pelikaner.

Dessa katter kom rusande till kajkanten när denna fiskebåt närmade sig, uppenbarligen är fiskaren generös emot katterna, det var en verkligt rar syn. (Också i Fethiye)

Mats och ”Ankan” i Kas, är ni i trakterna så är denna by väl värt ett besök, den självutnämnda hamnkapten ”Smiley” fixade plats åt oss, han visade givetvis stolt upp sin restaurang vars källare påstods vara 3000 år gammal och vid inspektion så fans inget som fick oss att betvivla riktigheten i hans påstående, det kunde nog vara så då taket hölls uppe av ”antika” kolonner av obestämd men hög ålder.

Amfiteatern i Kas……

…..med hygglig utsikt eller hur….

Trevligt besök i ”Kekova Road” detta par bakar Turkiska pannkakor ombord som de säljer till gästande båtar. Turkiska pannkakor består av en fast deg som kavlas ut med en pinne, därefter så ”fylls” den med nyttigheter eller som i detta fall med onyttigheter som choklad och banan därefter gräddas den, mkt gott och trevligt.

Kale Köy

Bara namnet gör platsen värd ett besök, en liten ”genuin” by med tre fyra restauranger alla med egen brygga som försöker övertyga besökande båtar att lägga till just vid deras brygga, för att därefter givetvis spisa på deras restaurang, efter att besökt omgivningen som är mycket charmig, mängder med blommor av alla slag växer på sluttningen. När man går igenom byn så passerar man mycket nära folks boningar och nästan alla har någon slags näring för de besökande båtturisterna sälja juice, the, broderier, mattor, mm. i en mkt. enkel miljö.

Men här fick vi lära läxan igen att man aldrig lär sig, FRÅGA ALLTID VAD DET KOSTAR FÖRST!!!!. När vi lagt till sa de att det kommer att blåsa hårt under natten så deras brygga var ingen lämplig natthamn, vi tackade för informationen och vi gick vår promenad. Vi tyckte att paret som hade bryggan och restaurangen varit hjälpsamma och rara så vi ville inte lämna deras brygga utan att bidra på något sätt, så vi beslöt att köpa några fiskar av dem. Vi valde ut två fiskar och medans de rensade dessa så drack vi varsin öl, men när jag skull betala kom choken 271 Tl ca 800 spänn för 4 öl och två fiskar, efter lite dividerande så bet vi i det sura äpplet och betalade, häromdagen köpte Kerstin en likadan fisk dock något mindre för 15 Tl, snacka om ”mark up”. Det var så lagom rart par.

Kerpa vid Kale Köy, den uppmärksamme kan se en gravkammare i vattnet höger mitt i bild, den finns ofta fotograferad i olika turistbroschyrer, i området lär det ligga en sjunken stad som det är populärt att dyka vid.

Byväg i Kale Köy

Ovanför byn ligger denna gamla gravplats

En annan vik, här ”transporteras” getterna till sitt vinterkvarter nu är säsongen slut för de med seglarrestauranger i vikarna.

Vi har investerat i en kaffekokare för Turkiskt kaffe, kryddat med färsk kardemumma smaker det verkligen mumma.

Sedan en vecka är vi nu i vinterkvarter i Finike, här kommer vi nog att trivas, den enda besvikelsen är att vi kanske inte kan åka hem till Jul pga. visum krångel, men sista ordet är inte sagt ännu.