Kamelbrottning

Det var kamelbrottning i grannbyn ett evenemang vi inte vill missa, stor folkfest lär det vara. Vädret var soligt men i övrigt var det blåsigt och kallt. Vi tog bussen dit och trots att vi var tidiga så var det en hel del åskådare på plats.

Lokala entreprenörer dukar upp, snart är kommersen i full gång

Kameler är ståtliga djur, kanske inte så roligt att stå fastkedjad på detta sätt

Här står några av kamelerna uppställda för inspektion, antar att det är vadslagning med i spelet

Åskådare både kvinnor och män, de flesta verkade vara ifrån landsbygden

Själva kamelbrottningen var inte speciellt dramatisk och tempot i hela arrangemanget var definitivt lååååångsamt, så vi gjorde en tämligen tidig sorti, den största behållningen var att se folklivet.

Bruten arm

De flesta båtägare är tämligen väl bekanta med att man aldrig skall gå på däck i strumplästen, så även vi, men ibland så tar slöheten över och vips är olyckan framme.

I fredags så halkade Kerstin, så typiskt på däck då hon gick i strumplästen. Då hon tog emot sig med handen både hörde och kände hon att ett ben gick av, och för mig var det uppenbart att något gått sönder, då handleden uppvisade en inte helt vanlig eller hälsosam vinkel.

Det blev taxi till det lokala sjukhuset som tur nog ligger mindre än 1 km ifrån hamnen.

Givetvis så talar ingen engelska där men handleden talade sitt tydliga språk. Vi blev ombedda att sitta ner och vänta på vår tur. Ni som har sett Fawlty Towers med John Cleese ni kanske kan tänka er vilken cirkus vi nu blev vittnen till. Sjukvårdspersonal och patienter sprang huller om buller, sprutor och annan utrustning som skall vara antiseptisk gick alla via kassan för att få någon etikett eller för att bli registrerade, eller……

Vi hoppades innerligt att det inte skulle vara ett komplicerat brott som skulle kräva ett kirurgiskt ingrepp. Kerstin som var mycket medtagen och ibland nära att svimma satt helt heroisk och iakttog det hela. Ganska snabbt blev det röntgen och ytterligare en stund senare så satt ett provisoriskt gips på plats. Tyvärr så fanns det ingen ortoped på plats, så vi vart tvungna att finna en läkare senast måndag för att avgöra om det behövdes kirurgi eller bara ett nytt gips. Det tog max två timmar totalt så helt OK med svensk standard som måttstock.

Tillbaka på båten med det provisoriska gipsförbandet, som ”Mitella” vart vi tvungna att offra en trasa som annars hade kunnat komma till betydligt bättre användning.

Hur få tag på en riktig Doktor?

För att göra en lång historia kort så m.h.a av marinans personal och vår påtvingade sjukförsäkring för att få uppehållsvisa, så lyckades vi boka en tid redan dagen därpå i Antalya. Tur nog var det en medseglare som hade bokat en taxi till Antalyas flygplats för att resa bort några dagar, så vi åkte med henne och kom i god tid till sjukhuset. Efter lite byråkratiskt krångel och med hjälp av tolk som sjukhuset tillhandahöll via telefon så kom vi snabbt till röntgen det visade sig vara ett ”snällt” brott, lite tillrättadragning och nytt gips, och igen ca 2 timmar senare var det klart NÄSTAN. Nu till betalningen som vår försäkring skulle täcka, BARA lite administration ”The Turkish way” så ytterligare tre timmar senare så kunde vi lämna sjukhuset, Ungefär som hemma i Sverige skulle jag tro.

Nya gipset på plats, vet inte varför Kerstin ser ut som hon sålt smöret och tappat pengarna, kan det bero på sågen kanske, jag skall inte amputera armen, bara såga till gipset så att det blir mer bekvämt, uppenbarligen har Kerstin inget större förtroende för mina hantverkskunskaper trots att ingreppet är av allra enklaste slaget.

Här sågas det för fullt, lite blodvite får man räkna med, var det inte så man gjorde förr, åderlåtning?

Vinter på Turkiska

Häromdagen var vi på gemensam tur upp till en skidanläggning ca 5 mil norr om Antalya.

Bussen var av äldre slag och vägen lindrigt sagt undermålig och slingrade sig upp på branta serpentinvägar. Redan på vägen upp började vi undra, hur ska vi komma ner med livet i behåll.

Väl uppe så glömdes det problem av. Våren börjar tidigt här och snösmältningen hade gått hårt åt snötäcket.

Inte mycket snö här, men slaskigt och värre blev det framåt dagen

men det tycktes inte bekymra Turkarna, då mindre än 10 % hade skidor med sig, det viktigaste var tydligen att umgås, ät och ha trevligt, mängder med grillar som stod och rykte, tämligen likt en helg i skärgården där alla grillar på klipporna, det var verkligen gemytligt. Och när vi gick omkring där så blev vi erbjudna att smaka, än en gång ett tecken på Turkarnas gästvänlighet, vi fick också massor av frågor om vad som hade hänt med Kerstins gipsade arm.

Här grillas det och vart man än vände sig var det lika dant.

På väg upp i stolsliften mot 2400 h.ö.h

På toppen var det betydligt kallare, blåsigare och en hel del snö 

Hemfärden blev ett riktigt äventyr i två delar, det vällde in bilar hela dagen och det parkerades överallt inklusive på vägen, så när någon skulle lämna ”parkeringen” så blev det full KAOS, jag tror att det tog oss ca timme att komma 500 m. Därefter nästa äventyr, vägen ner, i början pratades det livligt på bussen om dagens äventyr, men i takt att det blev brantare och slingrigare blev det tystare och tystare. När det började lukta kraftigt ifrån de nu glödheta bromsarna så blev det nästan helt tyst i bussen, någon påstod att de sett rök ifrån bromsarna och det betvivlar jag inte, jag tror att alla var lika oroliga. Men som ni förstår så kom vi ner helskinnade. Allt som allt en trevlig dag.

 

En Månad på land

I dag är det den 2:a februari och sedan i går så står vi nu med båten på land med allt som det innebär.

Kerstin får klättra med gipsad arm på ranglig stege

Vi har beställt ”renskrapning” av botten samt ny vattenlinje, lite högre upp i aktern, båten lutar så att aktre delen av vattenlinjen ligger i nivå med vattenytan, medans den i fören är drygt 25 cm ovanför. Feltrimmad last kan man kanske tycka, men det verkar vara så på tämligen många Ameller. Hursomhelst blir det väldigt skitigt akterut något som vi försöka undvika, dessutom vill vi få på en som vi tror effektivare bottenfärg som skall hålla i två år. Vi hoppas att vi i längden har tillbaks kostnaden då vi planerar att lyfta båten vartannat år i stället för varje år.

 

Väl inpackad, skönt att slippa stå där själv under och jobba. Men hemskt att höra ljudet, det känns nästan som att vara hos tandläkaren, man bara väntar på att det skall göra ont, här befarar man att de slipar för djupt i gelcoaten, men om 3-4 dagar är det klart, då kommer diskussionen hur och var vattenlinjen skall vara. Det finns nog anledning att återkomma till det senare.

 

Så här gemytligt tillbringar vi gubbar dagarna genom att dricka pilsner och lösa grannbåtens problem, om han inte har några problem så sitter vi bara och dricker öl