Efter midsommar så seglade vi runt lite lokalt i området strax söder om Levkas i väntan på att vår son Kristoffer med flickvän och barn skulle ansluta för att segla med till Sicilien. Det var tämligen blåsigt så tilläggningar och ankringar bjöd på viss dramatik, inte minst en blåsig dag då vi låg ankrade i en bukt på Ithaka, det var stundom tämligen blåsigt men vi hade hittat en sandfläck där vi lagt ankaret, så vi låg tryggt, under dagen var det flera som draggade bl.a. en stor charter katamaran som var bara hårsmånen ifrån att kollidera med oss då den började dragga. Man slutar aldrig att förvåna sig över att man lägger sig med minimalt avstånd till närliggande båt, lägger ut alldeles för kort kätting och sedan inte backar fast ankaret ordentlig. Hur som helst dagen gick mot kväll och det var ett mindre antal båtar kvar i bukten. Då vi skulle gå och lägga oss fick jag ett infall och berättade för Kerstin, ”vet du om att det finns ett ankarlarm i vår AIS?”(Vår AIS har en egen GPS mottagare), det visste hon inte jag hade aldrig knappat mig fram till den funktionen men av någon underlig anledning så gjorde jag det denna kväll utan synbarlig anledning då det blåst hårt hela dagen och vi legat fast med ankaret. Jag hittade funktionen och satte den på tillåten avdrift av 75 m. Vi gick och lade oss och det fortsatte att blåsa lite byigt men inte mycket värre än på dagen. Framåt två-tiden vaknar Kerstin och petar på mig och undrar vad är det som piper? Vadå piper jag hörde inget, men hon insisterade, och då kom jag på, kan det vara ankarlarmet på AIS’en. Visst ett diskret pipande som definitivt inte väcker döda, inte ens en vaken man med tinnitus kan höra larmet särskilt väl. Vi var på drift i den kolsvarta natten, inget månsken så tvärmörkt. Strax i lä låg en liten klipp ö och ett grundflak, så det var inte mycket att vinka på. På med motor, instrument, radar och våra interkom lurar. M.h.a  radar och vårt gamla spår kunde vi i beckmörkret hitta en bra plats att lägga ankaret på och denna gång betydligt längre kätting. Vad lärde vi oss denna gång? Jo alltid mycket kätting, det var trångt under dagen men på kvällen var det färre båtar så då kunde vi ha lagt ut mer kätting, använd ankarvakt, men en som larmar ordentligt, samt spara ditt spår, vi har spår både i datorn och på plottern. Personligen tycker jag spåret i datorn på OpenCPN är mycket bra, fattar däremot inte varför det inte finns ett ankarlarm på OpenCPN, interkom lurarna är ovärderliga i situationer som denna. Vilken tur att jag fick infallet att sätta på ankarlarmet annars hade detta kunnat sluta illa.

Dagen därpå var det lugnt och fridfullt igen

Den 1/7 kom Kristoffer med familj, det blev ett besök på Kastos som första stopp, men redan nästa dag var det ett hyggligt fönster för att gå mot Sicilien (en sträcka på 285 nM).  Som vanligt är rapporterna inte att lita på lokalt så i början hade vi 8-10 m/s rakt i näsan, men väl ute till havs fick vi vinden med oss men då mojnade det givetvis. Under natten så friskade det i så då satte vi segel och seglade nästan ett helt dygn, nytt rekord och totalt fick vi seglat ca halva sträckan. Vi var lite oroliga hur den nya besättningen skulle klara överfarten. Lilla Virgina 20 månader gammal klarade dock det hela utmärkt, som hennes mor Jade som aldrig hade seglat förut så som passagerare får det MVG.

Kristoffer njuter ombord, det var flera år sedan han seglade sist, men med lite sjösjuke piller som vi båda tog så gick hela överfarten galant.

Sicilien

Första anhalt var Siracusa, en mycket besöksvärd stad, med historiska anor och trevlig gammal bebyggelse. Ett perfekt resmål för Kristoffer som är mycket intresserad av historia så där blev vi flera dagar. Siracusa är värd en rejäl omväg för ett besök.

Utsikt över den stora och tämligen skyddade bukten utanför Siracusa

Ett imponerande torg med gamla välhållna palats och kyrkor

Små trånga gränder med trevliga kaféer och restauranger

Men också en del sjabbiga byggnader som behöver rustas upp, det var förvånansvärt många byggnader i behov av renovering små som stora palatsliknande byggnader, det borde vara lönsamt att rusta upp dessa byggnader för turistnäringen såg ut att gå bra och kan säkert expanderas.

En fantastisk torghandel med frukt, grönsaker, fisk, ostar, skinka mm,mm. Vi fann en kombinerad butik/restaurang där de med stor generositet lät kunderna smaka av läckerheterna inklusive ett utsökt vin, så vi var nästa mätta då vi gick därifrån med våra välfyllda påsar. Priserna var helt anständiga med tanke på att det låg ”mitt i smeten”.

Här lyckades också två super yachter trassla in sin ankare med varandra, kul att se att det inte bara är amatörer som en själv som drabbas, utan också riktiga proffs, De fick givetvis professionell hjälp att reda ut det hela, bl.a. kom en lotsbåt till undsättning, den grå båten (88m lång) hade lots då han kom in i bukten.

Nu har den ”grå båten” bytt plats för att tanka, vi såg båten några dagar senare då hade de ordnat en basket plan på fördäck, med korg och nät runt om så att bollen inte skulle fara i vattnet!!!!

Nästa etapp var Catania där Kristoffer med familj mönstarde av och vår yngsta dotter Linnea mönstrade på. Catania är en stad av helt annan natur tämligen ruffig och skitig och inte speciellt trevlig, men den har en flygplats som bara ligger 15 min ifrån hamnen så ett bra ställe att hämta och lämna släkt och vänner på. Om ni skall dit så finns det tre marionor att välja på, använd NIC en privat båtklubb som i mån av plats tar emot gästande båtar, den ligger tämligen långt in i hamnen på den östra piren, nackdelen är at det är en bit att gå igenom den ruffiga hamnen, men vi betalade 67 € per natt i de andra marinorna hade det kostat 120-130 €/natt.

Catania hamn med Etna i bakgrunden.

Den kommersiella delen är tämligen stor liksom den för fiske men den delen ser ut att ha sett betydligt bättre dagar förr.

Genom Messina sundet

På vår väg norrut så passerar man Messina sundet, omtalat av många skäl, bl.a. för Karybdis ett monster som förvandlade sig till en malström i Messinasundet för att försöka krossa sjömän, däribland Odysseus mot havsvidundret Skyllas klippor. Karybdis förklaras vara en mycket kraftig virvel orsakad av tidvattnet och Skylla en personifikation av den våldsamma havsbränningen vid klippiga stränder. Det är liksom ett flertal sund och sjötrafikleder också känt för att vara ”världens mest trafikerade” sund/led, det märkte vi inte mycket av tvärt om, tämligen lite trafik, så var det också förra gången då vi kom norrifrån, och inte märkte vi av Karbydis monster heller som väl var.

Inte många båtar här förutom färjorna som går tvärs med bilar och passagerare

Däremot såg vi något som vi läst om men inte riktigt trodde fanns, nämligen underliga båtar för harpunering av tonfisk, där båtarna är utrustade med höga torn för att speja efter tonfisk och lååååånga bogspröt för harpuneraren att stå på.

Här ser ni tre sådana båtar, helt overkliga båtar, det måste gunga något våldsamt för de som står uppe i tornet, och kolla bogspröt måste vara drygt 20 meter långt, då de kom nära såg man att det var teleskopiska och kunde skjutas ihop så att de tar mindre plats i hamnen.

En på lite närmare håll, de körde i hög fart kors och tvärs, ett tag var de på väg rakt emot oss

Vad gör man nu? Styrman har väl 30-40 meter fram till ”fören” kan han avgöra hur nära han är? Som väl var visste han vad han höll på med så allt gick bra.

Messina sundets infart

Vulcano

Ett delmål var att komma till de Lipariska öarna, där bl.a. Stromboli och Vulcano ingår.

Tyvärr så är det oväder på gång hårda vindar mellan V och N och då det inte finns så många skyddade hamnar och vikar i området så valde vi Vulcano som vi varit på tidigare och som har en vik som på ”pappret” ser tämligen skyddad ut mot de väntade vindarna.

Uppenbarligen var det många som tänkt samma tanke för det var en hel del båtar där då vi kom och fler blev det. Det är inte helt lätt att ankra där för det är tämligen djupt och brant botten.

Vi ankrade på drygt 15 meter och lade ut hela kedjan ca 100 m och under kölen har vi ibland över 40 meter djupt.  Det saknas inte dramatik här då flertalet seglare saknar omdöme och lägger sina ankare på de mest underliga platser så att de riskerar att både kollidera med andra båtar och dessutom rycka upp andras ankare. Här får man hela tiden vara på sin vakt och mota bort de som planerar att lägga sitt ankare strax för om en själv eller placera sin båt alldeles bredvid vår båt så att vi riskerar att slå ihop, inte så kul då färjorna drar upp våldsamma svall ibland.

Här blev vi några dagar, i skrivande stund har vi varit här i 4 nätter men det blir nog ytterligare två innan det blir ett fönster för att ta oss till Sardinien, där Linnea skall mönstra av och min broder Thomas och Brita mönstrar på.

Vulcano är en tämligen märklig ö som reste sig ur havet för drygt 2000 år sedan (år 183 FK) dvs tämligen ”ny” ö. Det syns för det ryker lite här och var, bubblar i vattnet och luktar svavel, folk med hudsjukdomar kommer hit och badar i gyttjan i hopp om att bli bättre. Byn är tämligen turistisk och på sina håll tämligen sliten. Konstigt nog kommer det passagerarbåtar av olika slaghela tiden, bilfärjor, större passagerarbåtar, bärplansbåtar, mindre passbåtar, ibland så många att de får vänta för att få kajplats, man skulle kunna tro att det är en hubb typ Stafsnäs eller strömkajen, inte ens de har lika tät trafik som denna lilla ö med miniatyr turism, konstigt. Tyvärr så drar de på full kula hela vägen in till kaj och full kula iväg igen, så det blir massor av svall och ibland så gungar alla båtar våldsamt.

Del av Vulcano hamn

Tätt emellan båtarna

Väderrapporterna spådde hårda vindar och de hade inte fel

Här har vi varit uppe i som mest 19,4 m/s och vid fototillfället är det 18m/s, och det var flera som fick problem.  Vi har förvånats av att det är många som har problem med sin ankarutrustning, konsekvensen av det visar sig i stunder som dessa. När det blåser hårt och man draggar är det viktigt att man snabbt får upp ankaret innan man trasslar in sig i en intilliggande båts ankarkätting, här har vi sett många som har fullt sjå att få upp sitt ankare, med risk för både andras båtar och inte minst risk för personskada för den som handhar ankarutrustning. Det är också givetvis viktigt att man får ut ankaret snabbt i den hårda vinden innan man driver iväg för långt, inte minst viktigt då det är djupt och brant botten, inte så kul att lägga sitt ankare på dryga 30 meter.

Här försöker tre personer att få uppankaret medans båten driver iväg

I den kraftiga vinden går det fort och de var nära att kollidera med den stora segelbåten. De försökte ankra om ett antal gånger och ett flertal av dessa gånger höll de på att kollidera med andra, tillslut fick de krypa till korset och gå in till en enkel gästbrygga där det ”bara” kostar 70€/natt. Rejäla och fungerande ankardon är helt nödvändigt och här kan man inte kompromissa.

Oroligt vatten i de hårda byarna

Inte roligt att ha två båtar framför sig under dessa omständigheter. Den främre av de två båtarna har lagt sitt ankare på eller väldigt nära vårt ankare så det blev en nervös stund, innan det visade sig att vi klarade av de hårda byarna utan att dragga. Kerstin kände sig dock osäker speciellt med tanke på att vi på natten draggat på Ithaka trots att vi legat hela dagen i hårda vindar, och erbjöd sig att sitta ankarvakt hela natten, vilket gjorde att jag kunde sova tryggt hela natten. Kapten är uppenbarligen ingen gentleman tycker nog någon, kanske med viss rätta, men Kerstin hade nog inte kunnat sova även om jag suttit ankarvakt och ingen mening med två trötta ombord.

Helt utan dramatik blev det inte för oss heller, jag hade sagt till Kerstin att vi borde ta bort snurran ifrån jollen om vi skulle bli tvungna att ge oss av i hast, för då kan vi snabbt få upp jollen i dävertarna och sedan ge oss av. Man skall alltid följa sin första tanke, en stund senare så tog en by jollen och vände den upp och ner och snurran hamnade i vattnet, åror, bensindunk, skor etc försvann snabbt ut ur viken i den hårda vinden, medans vi kämpade för att vända jollen runt och få upp motorn ur vattnet. En mindre passagerarbåt uppmärksammade vår situation och åkte och hämtade upp alla våra bortflyende saker, det var vi mycket tacksamma för. Jag som har så mycket fördomar om italienare, är det några som ställer till problem i hamnarna så är det italienare, men man skall uppenbarligen inte dra alla över en kam.

Dagen därpå blev det att mecka motor rensa förgasaren, givetvis hade jag formligen dränkt motorn i 556 och kollat att det inte var något vatten i cylindern omedelbart efter incidenten.

Lättad kan jag konstatera att den startade tämligen omgående efteråt, men när vi var på väg emot stranden så gick den orent, så det får nog bli lite mer meckande.

De lokala fiskarna åkte runt och sålde dyr fisk, men den var färsk och god och de behöver nog varje € de kunde få in.

Båten till höger i bild heter Engla med Anne, Kess och Oskar, bekanta ifrån OSK som vi hade ”Möte i Monsunen” med, vi upptäckte dem via appen ”findship” och såg att de inte var så långt ifrån oss. Vi ordnade så att våra vägar korsades på Vulcano, de skulle söderut så de fick bra fart mot sydligare nejder men innan våra vägar skildes åt så hann vi med att fukta våra strupar i Bacchus anda och berätta skrönor för varandra.