S/Y Kerpa

Nu har vi kryssat runt bland öarna på Cape Verde under ca 2 veckor, något som jag verkligen kan rekommendera, vissa av öarna är fantastiskt vackra. Och min favorit är nog St Antao, som ligger ett ”stenkast” ifrån Mindelo på Sao Vicente. Vi tog en dagstur dit med guide då vi låg i Mindelos Marina.

St Antao, gröna fantastiska sluttningar, grönskan var verkligen skir såsom svensk vårgrönska sannolikt beroende på att det nyss regnat. Fåglarnas kvitter och svalkan på den höga höjden bidrog till att vårkänslorna börja spira i kroppen. Om man skall göra en nyinspelning av filmen Shangri La, så skulle jag rekommendera St Antao för det var magiskt vackert, tyvärr så gör inte bilderna platsen rättvisa. Jag kan definitivt rekommendera de som gillar att vandra att besöka St Antao och de andra Cape Verde öarna då det finns många vackra stigar att vandra på.

I denna gamla vulkankrater var det uppenbarligen bördigt av åkerbruket att döma, annars var det fullt med terrassodlingar högt som lågt, dit ingen maskinell utrustning nådde så levnadsvillkoren är nog tämligen kärva.

Vulkankratern stupar här brant ner mot botten som låg kanske ca 100 m längre ner.

Mängder med vackra utsiktspunkter

Vägar som slingrade sig högt upp på bergåsar där det stupade brant ner på bägge sidor

Det kraftiga regnandet hade förstört en del av de nyanlagda vägarna

Här ser man var regnvattnet har forsat fram och fört mer sig sediment ifrån bergen

Vidare ut mot havet, uppenbarligen för regnet också med sig fin sand så underlaget siktas och den fina sanden tas till vara

Här ser vi en av högarna av sand de samlat ihop, sanden används

därefter för att tillverka cement!!?

Då färjan lade till på St Antao så skulle landgången kopplas på färjan, och här använder man inga maskinella hjälpmedel utan istället så var det hela 11 gubbar som sög i, ett annat sätt att bekämpa arbetslöshet. Men lönerna är nog låga, man såg flera bevis på fattigdom, som också är uppfinningarnas moder, de ser man inte minst i nedanstående utegym

Ett ute gym, där vikterna är gjutna i cement med konservburkar som gjutformar.

St Antao är verkligen en av höjdpunkterna så här långt på resan, där vi också kunde bevittna hur Atlantdyningen dundrade in mot kusten

Dyningen når runt i stort sett alla öar och vikar så man får inte vara känslig för att det rullar på ankarplatserna, har märkt att man blir betydligt tåligare med lite övning. Ankarplatser man tidigare ansåg helt omöjliga att ligga på är helt plötsligt helt OK.

Brava

Ifrån St Antao seglade vi de ca 120 Nm vidare mot Brava, till en början en lugn segling i lagom medvind fart ca 6 knop. Men på natten kunde man i fjärran se hur det blixtrade och snart upptäckte vi regnoväder på radarn ca 4 nM bort, vi trodde det skulle ta en tid innan vi drabbades av ovädret, men icke sa Nicke, någon minut senare öste regnet ner och 15 m/s rakt på näsan, så vi rullade in seglen motorerade ca 45 minuter därefter så var det varierande regn och vind av mera måttligt format. Så nu har vi haft vår första squall, inte alltför dramatiskt så det skall vi nog kunna hantera tämligen galant på vägen över.

Ankringsplatsen på Brava

Den lokala restaurangen med Bar

Inte riktigt Cafe Opera stuk på baren direkt

Maten som serverades smakade desto bättre, fisk, grönsaker, ris för ca 45 kr/ skalle. Smakade utmärkt efter en strapatsrik promenad vi haft på ca 4 timmar.

Som tog oss till ca 700 meters höjd med denna bedårande utsikt, men på vägen fick vi …

Kämpa oss fram på skrå i rasbranter så det var inte helt utan risk vi vandrade fram med vår guide

Boskapsskötseln verkar inte så intensiv mera grön i dubbel bemärkelse

Här tar vi en välbehövlig paus för att beundra utsikten och hämta andan och kanske också beundra en och annan….

spindel som det var tämligen gott om.

Fogo

Nästa ö vi besökte var Fogo, vilket var en utmaning i sig då vi fick skjuta upp besöket en dag då det var alldeles för mycket sjö som gick in i hamnen, det var tämligen skumpigt ändå där vi låg i dubbla led.

Ser lugnt ut med det var en kontinuerligt svinga in i hamnen som slet hårt på linor och knapar, de som inte utrustat sina båtar med rejäla och flexibla förtöjningstampar sov inte bra under de två nätter vi stannade, då det ryckte våldsamt i deras förtöjningar. Mer än en tamp nöttes av redan under första natten.

Några av våra linor, men man får vara innovativ då man förtöjer….

Ovansidan av containrar var bra förtöjningspunkter på så sätt minskades nötandet mot betongkajen.

Vi blev väl belönade för våra gungande nätter på Fogo, en busstur tog oss runt på ön som också är av vulkaniskt ursprung. Man hade ett vulkanutbrott så sent som 2015 som slog hårt mot det kooperativa vintillverkningen, stora delar av lager, byggnader och plantor förstördes eller dränktes av lava.

I denna mycket gamla vulkankrater (ca 9 km i diameter), ligger det trots att det är helt svart och ser helt sterilt ut en kooperativ vingård, som producerar ett mycket bra vin. Tror nog inte att skörden är speciellt stor.

Här ser man några nya plantor utmed vägen, kan inte påstå att det ser speciellt bördigt ut

Här provar vi vinet på den nybyggda anläggningen, smakade mycket bra.

På vägen tillbaka så besökte vi en by som drabbats hårt av vulkanutbrottet, de hade fått sina hus förstörda, myndigheterna hade byggt nya hus till dem på en annan plats, men de ville tillbaka till sin ursprungliga by och väntade på att få flytta tillbaka. Via organisationen hade vi ordnat med lite bidrag av nödvändigheter såsom, anteckningsblock, pennor, hygienartiklar, kläder etc som lämnades till barnen i byn.

Här sitter några av barnen förväntansfullt undrande vad händer nu?

De äldre barnen ser mer avvaktande ut, lite sund skepsis kanske

Påsarna som delades ut räckte tyvärr inte till alla barnen, ty många barn var det, 10-15 barn i en familj var inga ovanligheter. Enligt byfogden skulle det fördelas rättvist väl hemma då de flesta var släckt på det ena eller andra viset, men det är nog bara en from förhoppning.

Fattigdomen var annars påtaglig då det längs vägen stod flera grupper av barn och försökte sälja olika varor, här var det peppar.

Butikerna var av tämligen enkel karaktär, men här fann vi en gammal långseglarklassiker som jag läst så många gånger om, hur speciellt de engelska seglarna efter att ha ridit ut en tuff storm öppnade en burk med konserverat smör för att belöna sig. Så nu ingår också konserverat smör i vårt förråd, skall bli spännande att prova på utan att först ha ridit ut en storm får vi hoppas.

Sao Nicolao

Sista anhalt innan vi seglade tillbaka till Mindelo var Pt do Papagaio, ett litet paradis i miniatyr, där vi njöt, umgicks, badade och tog oss en sundowner på stranden strax innan det mörknade.

Förberedelse för en sundowner och lite ”Nibbles”, trevlig

Kapten fick också låna en sk SUP ( Stand Up Padelingboard), utmärkt träning för en gammal mans kropp, inte minst den slappa torson får sig en bra genomkörare.

Här blev det också lite tid för reparationer. Vår el-winch för storskotet ”gick sönder”

På något sätt så kom linan i beknip och böjde själva linföraren så att den gick av, vred till och förstörde själva hjulen som låser linan och böjde skruvarna som höll den på plats (tog lite tid att få isär det hela), det är enorma krafter så man får vara försiktig, vet inte om det var handhavande fel, eller bara otur, troligtvis det förstnämnda. Reservdelar är redan beställda och levereras till Martinique dit våra döttrar kommer under jul och nyår.

Överfarten

Seglingen över till Mindelo ifrån La Palma en sträcka på ca 820 nM, vår första riktigt långa etapp hade vi nog funderat en hel del på både Kerstin och jag och målat upp lite olika bilder i fantasin om hur det skulle kunna vara. Den bild vi båda hade trott mest på var nog en härlig lite spännande segling i vindar om 10-15 m/s antingen slör eller ren läns i höga men tämligen långa atlantvågor som skulle ge båten en extra skjuts med forsande brus runt omkring oss. Vi kände oss också väl förberedda att möta betydligt hårdare vindar mellan 15- 20 m/s om sådant skulle bjudas då vår erfarenhet ifrån vår segling mellan Gibraltar och Faro visade att Kerpa utan problem hanterade vad vädrets makter bjöd på då, vindar på dryga 15 m/s och en och annan rejäl pust upp mot 20 m/s med vågor därtill som var tämligen korta och branta. Väderleksrapporterna innan avfärd tydde dock på något helt annat, måttliga till svaga vindar om ca 2-6 m/s, och det var också det som vi bjöds mest på. Vilket ni som läst våra korta dagliga inlägg under överfärden redan vet.

Kerstin sitter och spanar efter valar utan framgång på det nästan stilla havet.

Så sammanfattningsvis kan vi säga att det inte blev så spännande, snarare tämligen tråkig segling. Under långa stunder seglade vi i svaga vindar som precis fyllde seglen och vågorna gjorde så att seglen slog i var och varannan våg, så segeltrimningen bestod mest i att minimera slitaget på seglen än att få fart. Slående segel kan vara helt förödande för livslängden på ett segel. Vårt system med dubbla preventers visade sig mycket värdefullt då vi på ett enkelt sätt kan låsa storbommen så att den inte slår fram och tillbaks i vågorna.

Den ”röda” taljan går till en winch i sittbrunn, vi har motsvarande på babords sida så vi kan enkelt göra kontrollerade gippar och alltid ha en preventer utan att behöva gå upp på däck, samt låsa bommen i svaga vindar annars kan den svänga runt helt vilt och okontrollerat.

Vaktschemat om 3 timmar vakt, 6 timmar vila, funkade utmärkt, så vi alla kände oss tämligen utvilade även om det ibland gungade lite väl mycket för en komfortabel sömn.

Vi trodde nog också att det skulle kännas tämligen segt de sista dygnen då längtan till hamn förväntades vara mycket stor, men till vår förvåning så gick dagarna raskt framåt, ibland undrade vi vart har hela dagen tagit vägen, det var ju morgon alldeles nyligen? Även nattpassen gick galant i det enastående månskenet som nästan gjorde natt till dag.

När vi endast var några timmar ifrån Mindelo så kände både Kerstin och jag att vi utan större tvekan skulle kunna styra rakt västerut och fortsätta över Atlanten ytterligare 14 dagar utan att först gå i land, det var faktisk en härlig känsla att känna så, det bådar gott inför Atlantöverfarten.

I övrigt bjöd överfarten på delfinbesök varje dag dock såg vi inga valar vilket de flesta av de andra Barbados 50 deltagare verkar ha gjort. Vår fiskelycka var bättre än de flestas då vi redan efter två dagar landat 4 fiskar och Kerstin införde ett helt korrekt fiskeförbud.

Storfiskaren visar stolt upp sin fångst, enlig bagagevågen vägde den 10.5 kg

Kanske inte fullt så stolt över denna mini guldmakrill (Mahi Mahi), vi fick faktiskt en som var klart mindre än den ovan också

Här vankas det sushi på tonfisk smakade mycket gott.

 Mindelo Sao Vicente

Mindelo ör Cape Verde’s andra största stad om Ca 70.000 innevånare, den största staden är Praia på ön Sao Santiago. Man märker direkt att man har hamnat i en annan värld och vi är ju faktiskt i Afrika. Fattigdomen är uppenbar så fort man kliver i land och livet ter sig klart annorlunda än de övriga platserna vi besökt hittills.

Bukten som Mindelo ligger i, notera ”vraket” i bakgrunden, tyvärr inte det enda

Fartyg av lite äldre och mindre typ

Mindelo sett ovanifrån ovan molnen på ca 700 m höjd.

Efter att sovit ut hälsat och utbytt erfarenheter med de övriga deltagarna, diskuterat hur länge var och en gick för motor etc så ordnades det en busstur på ön. Sao Vicente var klart grönare och vackrare än vad vi trott, kan bero att det regnat nyligen.

Nästan samma gröna färg som på våren i Sverige

Jordbruket verkade tämligen primitivt det mesta gjordes för hand, majs, socker och papaya?? utgjorde huvudgrödorna, mycket getter så gott om getost i butiker och marknader. 60% av befolkningen på Sao Vicente anses vara fattiga, lägsta lönen ligger på 120 € i månaden och en typlön var runt 250 € i månaden, enligt vår guide tjänar en läkare ca 800 €/månad.

Fisket här verkar endast vara småskaligt, här extremt småskaligt, kvinnan har bara några få fiskar att sälja.

Båtarna är små och färgglada

Och framdrives endast av segel vad vi kunde se

Här tar de ner seglet på väg in mot ”hamn” än så länge har vi inte sett några trålare.

De härliga och nästan öde sandstränderna har fått sin sand via vindar ifrån Sahara

En härlig strand för kontemplation kanske..

Inte fullt så ödslig strand men långtifrån överbefolkad.

För att fira min födelsedag så ”lånade” vi sittbrunnen på Aura som är gigantisk, vi satt 9 personer med gott om utrymme och spisade en Fisksoppa gjord på vår tonfisk, den smakade fantastiskt.

 

Lite kort om Kanarieöarna

Vi lämnade kanarieöana lite hastigare än tänkt då vädret såg ut att bli ogynnsamt för planerad tid för avfärd, det fanns risk för hård motvind, inte så kul.

Kanarieöarna har så mycket mer att erbjuda än fina badstränder riktade mot massturismen. Teneriffa, Lanzarote och Gran Canaria har en fantastisk vacker och spektakulär natur. De små öarna La Gomera och La Palma har med sina regnskogar fantastiska områden för vandring. Kan varmt rekommendera att ö-luffa mellan öarna och stanna några dagar på varje ö fört att vandra och upptäcka. Om du kommer till Kanarieöarna på egen köl så se till att ha gott om tid att segla runt bland alla öar, de har mycket att erbjuda, inte minst härlig segling i accelerationszonerna mellan öarna, givet att man planerar turen rätt och inte har vinden mot sig i dessa, 15 m/s i näsan är inte så kul.

Teide på Teneriffa på avstånd

”Månlandskap” på Teneriffa

”Månlandskap” på La Gomera

San Sebastian på La Gomera har trevliga gränder

Och vackra torg. En utmärkt plats att utgå ifrån om man vill vandra på La Gomera

Nationalparken med ”regnskog” på La Palma är väl värd ett besök

Med detta vackra vattenfall

Dessa vackra hus med traditionella balkonger fulla va grönska finner man på Santa Cruze de La Palma

Dessemellan hinns det med ett och annat båtbesök, denna gång stod Kerpa som värd.