S/Y Kerpa

Kamelbrottning

Det var kamelbrottning i grannbyn ett evenemang vi inte vill missa, stor folkfest lär det vara. Vädret var soligt men i övrigt var det blåsigt och kallt. Vi tog bussen dit och trots att vi var tidiga så var det en hel del åskådare på plats.

Lokala entreprenörer dukar upp, snart är kommersen i full gång

Kameler är ståtliga djur, kanske inte så roligt att stå fastkedjad på detta sätt

Här står några av kamelerna uppställda för inspektion, antar att det är vadslagning med i spelet

Åskådare både kvinnor och män, de flesta verkade vara ifrån landsbygden

Själva kamelbrottningen var inte speciellt dramatisk och tempot i hela arrangemanget var definitivt lååååångsamt, så vi gjorde en tämligen tidig sorti, den största behållningen var att se folklivet.

Bruten arm

De flesta båtägare är tämligen väl bekanta med att man aldrig skall gå på däck i strumplästen, så även vi, men ibland så tar slöheten över och vips är olyckan framme.

I fredags så halkade Kerstin, så typiskt på däck då hon gick i strumplästen. Då hon tog emot sig med handen både hörde och kände hon att ett ben gick av, och för mig var det uppenbart att något gått sönder, då handleden uppvisade en inte helt vanlig eller hälsosam vinkel.

Det blev taxi till det lokala sjukhuset som tur nog ligger mindre än 1 km ifrån hamnen.

Givetvis så talar ingen engelska där men handleden talade sitt tydliga språk. Vi blev ombedda att sitta ner och vänta på vår tur. Ni som har sett Fawlty Towers med John Cleese ni kanske kan tänka er vilken cirkus vi nu blev vittnen till. Sjukvårdspersonal och patienter sprang huller om buller, sprutor och annan utrustning som skall vara antiseptisk gick alla via kassan för att få någon etikett eller för att bli registrerade, eller……

Vi hoppades innerligt att det inte skulle vara ett komplicerat brott som skulle kräva ett kirurgiskt ingrepp. Kerstin som var mycket medtagen och ibland nära att svimma satt helt heroisk och iakttog det hela. Ganska snabbt blev det röntgen och ytterligare en stund senare så satt ett provisoriskt gips på plats. Tyvärr så fanns det ingen ortoped på plats, så vi vart tvungna att finna en läkare senast måndag för att avgöra om det behövdes kirurgi eller bara ett nytt gips. Det tog max två timmar totalt så helt OK med svensk standard som måttstock.

Tillbaka på båten med det provisoriska gipsförbandet, som ”Mitella” vart vi tvungna att offra en trasa som annars hade kunnat komma till betydligt bättre användning.

Hur få tag på en riktig Doktor?

För att göra en lång historia kort så m.h.a av marinans personal och vår påtvingade sjukförsäkring för att få uppehållsvisa, så lyckades vi boka en tid redan dagen därpå i Antalya. Tur nog var det en medseglare som hade bokat en taxi till Antalyas flygplats för att resa bort några dagar, så vi åkte med henne och kom i god tid till sjukhuset. Efter lite byråkratiskt krångel och med hjälp av tolk som sjukhuset tillhandahöll via telefon så kom vi snabbt till röntgen det visade sig vara ett ”snällt” brott, lite tillrättadragning och nytt gips, och igen ca 2 timmar senare var det klart NÄSTAN. Nu till betalningen som vår försäkring skulle täcka, BARA lite administration ”The Turkish way” så ytterligare tre timmar senare så kunde vi lämna sjukhuset, Ungefär som hemma i Sverige skulle jag tro.

Nya gipset på plats, vet inte varför Kerstin ser ut som hon sålt smöret och tappat pengarna, kan det bero på sågen kanske, jag skall inte amputera armen, bara såga till gipset så att det blir mer bekvämt, uppenbarligen har Kerstin inget större förtroende för mina hantverkskunskaper trots att ingreppet är av allra enklaste slaget.

Här sågas det för fullt, lite blodvite får man räkna med, var det inte så man gjorde förr, åderlåtning?

Vinter på Turkiska

Häromdagen var vi på gemensam tur upp till en skidanläggning ca 5 mil norr om Antalya.

Bussen var av äldre slag och vägen lindrigt sagt undermålig och slingrade sig upp på branta serpentinvägar. Redan på vägen upp började vi undra, hur ska vi komma ner med livet i behåll.

Väl uppe så glömdes det problem av. Våren börjar tidigt här och snösmältningen hade gått hårt åt snötäcket.

Inte mycket snö här, men slaskigt och värre blev det framåt dagen

men det tycktes inte bekymra Turkarna, då mindre än 10 % hade skidor med sig, det viktigaste var tydligen att umgås, ät och ha trevligt, mängder med grillar som stod och rykte, tämligen likt en helg i skärgården där alla grillar på klipporna, det var verkligen gemytligt. Och när vi gick omkring där så blev vi erbjudna att smaka, än en gång ett tecken på Turkarnas gästvänlighet, vi fick också massor av frågor om vad som hade hänt med Kerstins gipsade arm.

Här grillas det och vart man än vände sig var det lika dant.

På väg upp i stolsliften mot 2400 h.ö.h

På toppen var det betydligt kallare, blåsigare och en hel del snö 

Hemfärden blev ett riktigt äventyr i två delar, det vällde in bilar hela dagen och det parkerades överallt inklusive på vägen, så när någon skulle lämna ”parkeringen” så blev det full KAOS, jag tror att det tog oss ca timme att komma 500 m. Därefter nästa äventyr, vägen ner, i början pratades det livligt på bussen om dagens äventyr, men i takt att det blev brantare och slingrigare blev det tystare och tystare. När det började lukta kraftigt ifrån de nu glödheta bromsarna så blev det nästan helt tyst i bussen, någon påstod att de sett rök ifrån bromsarna och det betvivlar jag inte, jag tror att alla var lika oroliga. Men som ni förstår så kom vi ner helskinnade. Allt som allt en trevlig dag.

En Månad på land

I dag är det den 2:a februari och sedan i går så står vi nu med båten på land med allt som det innebär.

Kerstin får klättra med gipsad arm på ranglig stege

Vi har beställt ”renskrapning” av botten samt ny vattenlinje, lite högre upp i aktern, båten lutar så att aktre delen av vattenlinjen ligger i nivå med vattenytan, medans den i fören är drygt 25 cm ovanför. Feltrimmad last kan man kanske tycka, men det verkar vara så på tämligen många Ameller. Hursomhelst blir det väldigt skitigt akterut något som vi försöka undvika, dessutom vill vi få på en som vi tror effektivare bottenfärg som skall hålla i två år. Vi hoppas att vi i längden har tillbaks kostnaden då vi planerar att lyfta båten vartannat år i stället för varje år.

Väl inpackad, skönt att slippa stå där själv under och jobba. Men hemskt att höra ljudet, det känns nästan som att vara hos tandläkaren, man bara väntar på att det skall göra ont, här befarar man att de slipar för djupt i gelcoaten, men om 3-4 dagar är det klart, då kommer diskussionen hur och var vattenlinjen skall vara. Det finns nog anledning att återkomma till det senare.

Så här gemytligt tillbringar vi gubbar dagarna genom att dricka pilsner och lösa grannbåtens problem, om han inte har några problem så sitter vi bara och dricker öl

Konsten att erhålla visum, eller Turkish Administration” not so delight”

Vi hade en tid bokad i Antalya för vår slutgiltiga ansökan om visum. Kl 12:00 den 22/12 var vi kallade, märkligt nog har de lunch stängt mellan 12-13, det hade vi fått reda på av andra som varit där tidigare så vi beslöt att komma strax för 11:00. Till vår förvåning får vi då veta att ”vi gör inte detta länge, ni får åka till Kemer ca 50 km bort”. Förtvivlan hur skall det gå? kommer vi att behöva boka en ny tid? Eller hinner vi fixa allt innan de stänger idag? Vi skall ju åka hem i morgon förmiddag och fira Jul med barnen. Frågorna hopade sig. Vi tog en Taxi till Kemer och fann kontoret vi sökte innan de det stängde för lunch, och som väl var behövde vi inte beställa tid de skulle ta tag i vårt ärende direkt efter lunch. Efter lite om och men och några timmar senare ca 2000 kr fattigare var vår ansökan klar inklusive ett temporärt visa som gäller för 15 dagars frånvaro ifrån Turkiet., givetvis var vår hemresa beställd så att vi skulle bli borta 17 dagar, så där rök den hemresan och ytterligare några 1000 lappar. Allt som allt kan vi inte rekommendera att övervinta i Turkiet under nuvarande omständigheter;

• Det är administrativt knöligt,
• Visat blev mycket dyrt med all avgifter och försäkringar som krävs närmare 20000 kr
• Vinterplaster finns billigare i ex. vis Grekland
• Dyrt med båttillbehör, och i vårt fall i Finike är det näst intill obefintligt sortiment
• Båttillbehör går inte att beställa via nätet utanför Turkiet då sakerna fastnar i Tullen
• Till detta kan man också lägga det oroliga politiska läget

Det är kanske inte så konstigt att marinan i Finike inte har större beläggning än uppskattningsvis 60%, och vi får rapporter om halvering av vinterliggare i de större marinorna.

Men vi har hursomhelst hamnat i en mycket trevlig marina med massor av trevliga sociala aktiviteter.

”Hemma” över Jul

Hemma över jul är rubriken, men var är egentligen hemma?

Jul firades med barn och barnbarn och det var underbart att få träffa dem igen, och det kändes som om det var ömsesidigt. Bröder och systrar och vänner träffade vi också, vi hade ett helspäckat schema mycket trevligt, massor med god mat som vi saknat, det kändes som om alla vi var hemma hos hade läst våra tankar vad vi hade saknat för mat. Tack skall ni ha alla, det var helt fantastiskt kul att träffa er allihopa.

Vi frös en hel del i Stockholm, inte minst de sista dagarna då det blev ordentligt kallt och dessutom snö, vi är ju inte längre rustade för kalla vinterdagar.

Åter ”Hemma”

Borta bra men hemma bäst, ja det är ingen tvekan om vad som är hemma, det är båten, det var skönt att komma hem och hitta sina gamla rutiner, känna solens värme om dagarna, strosa omkring i skjortärmarna.

Det var lite spännande att passera tullen, hur skulle det gå med alla saker vi hade med bl.a en SSB radio med antenn, tuner och modem, gyro till Autopiloten mm,mm. Trots den sena timmen var tullarna på, och allt bagage röntgades och jag tänkte att nu med alla kabelhärvor och radioapparater så kommer de definitivt att stoppa oss, men kanske just tack vare den sena timman så fick vi passera.

Lite dramatik igen

Första dagen så fick Kerstin ont i magen, jag kände dock ingenting trots att vi ätit samma mat. Framemot kvällen är det riktigt plågsamt kan jag notera. På natten vaknar jag av ett brak och rusar upp och finner Kerstin avsvimmad på toaletten. Jag försöker få liv i henne, men hon är helt borta, sekunder blir till minuter känns det som, men tillslut så vaknade Kerstin till liv. Efter ytterligare några minuter så kunde hon stå upp. Dagen därpå så var magontet i stort sett borta men nu ett antal bulor och blåmärken som bevis på att Kerstin fallit helt handlöst och därav braket som jag vaknade till.

Lite underhåll

Det har varit dålig belysning sedan jag bytte glödlamporna mot led lampor, så något måste göras. Led lister hade inhandlats på Clas Ohlson, och nu skulle de på plats i pentryt, där belysningen varit särskilt dålig. Resultatet blev fantastiskt bra, nu kan även en halvblind manlig pensionär laga mat, så nu kan jag inte längre skylla på dålig belysning för att slippa mina pass i pentryt.

”Vinterkyla” i Turkiet

Vi som är vana vid svensk vinter tycker att klimatet här nere är fantastiskt, jag tror dock inte att det delas av lokalbefolkningen som går rejält påpälsade. Deras byggnader är inte heller upp till standard för de hårda förhållanden som gäller här nere, och för att hålla fukten och kylan stången så eldar de med ved, vilket får till följd att det blir en massa nedfall av sot,. Vår nya sprayhood och bimini är nu kraftigt nedsvärtat och det verkar sitta som berg, det blir till att göra en rejäl rengöring när ”vintersäsongen” är över. Vi märket detta fenomen då vi bodde några dagar i Antalya innan vi for hem över julen, där var det nästan som smog och när vi på kvällen satt i hotellrummet så luktade hår och kläder kraftigt av brandrök.

En kvinna som givit upp båtlivet och numera bor på land tycker att boendemiljön vintertid är betydligt bättre på båt än i hus?!

Att övervintra på en Marina som den i Finike är mycket socialt och trevligt. I förra veckan kulminerade verkligen det sociala livet, då vi på tisdag och onsdag var bjudna på middag ombord på andra båtar. Torsdag var det ”Pub quiz”, som vi för övrigt vann, har nu serien 1,2,1.

Fredag är det normalt ”happy hour”, men denna fredag var det konsert igen i Antalya. Lördag är det pubkväll i vår klubbhus och söndag så har vi gemensam grillning, utöver detta så är det gemensam fika onsdag- och söndag-förmiddag. Slutligen kan nämnas att vi i torsdags hade Julfest då vi alla bidrog med olika rätter till ett gemensamt julbord vårt bidrag var köttbullar. Mycket trevligt

Kampen mellan fliten och Latmasken

Sedan vi anlände i slutet av oktober så har det pågått en ojämn kamp mellan fliten och latmasken. Under oktober och november har det varit solklar seger för latmasken på KO redan tidigt i första ronden. Kanske beroende på de enkla segrarna så har även latmasken blivit slö, så under några dagar i december så stod fliten hela matchen ut och har vunnit knappt på poäng, varför det faktiskt blivit lite granna gjort. Latmasken har givitvis inte tagit dessa förluster på rätt sätt utan givetvis skärpt till sig och tagit tillbaka mästarbälte och kommer att vara innehavare av mästarbältet under juluppehållet.

Underhåll och reparationer.

Då fliten har segrat så har det som sagt blivit en del gjort. Bl.a har en ny Raymarine plotter installerats, det är inte speciellt komplicerat då den har integrerad antenn och egentligen bara behöver strömförsörjning, men den bör definitivt vara ihopkopplad med vår nya AIS  av märket Vesper och jag vill gärna ha plottern sammankopplad med våra Instrument från B&G, samt också att den kommuniserar med vår Autopilot av märket Autohelm. Den befintliga plottern hade också kontakt med Radarn, men ser ingen direkt nytta med det. Hursomhelst det finns ett ”språk” NMEA0183, så att olika apparater ifrån olika tillverkare skall kunna kommunicera med varandra, för er som är vana med elektronik etc., så är detta troligen busenkelt, men för den som försöker första gången så medför det en del frågeställningar, vissa apparater har en utgång men ingen ingång andra har en port för flera ingångar, men då måste alla ha samma ”Baud rate”???. kan man gå in i en apparat och ut i en annan?  Det blir många frågeställningar och instruktionsböckerna är tjocka som biblar och givetvis med finstilt text vars enda uppgift verkar vara att förvirra en stackars amatör.

Föra att ytterligare komplicera det hela har föregående ägare haft ett flertal datorer och andra pryttlar inkopplade som har styrts av olika vred, dessutom har det bytts utrustning men de gamla sladdarna fanns kvar. Det har med andra ord varit en hel djungel av sladdar vred, sockerbitar etc obefintligt märkt på FRANSKA.

Jag har försökt ta bort så mycket sladdar jag vågat, klippt av både här och där med stor vånda samt dragit nya sladdar.

Så efter mycket möda och stort besvär, slitit mitt hår av skallen och ett inte ringa antal fn och helvete så blev resultatet helt OK, nu kan jag se AIS målen på plottern, B&G instrumentens data som normalt är analog, kan nu ses digitalt på plottern och det kanske viktigaste av allt Autopiloten kan nu styra efter vindriktningen. Ett tag kunde den även styra efter waypoint, men det funkar inte just nu och inte heller radarn tar emot data, men som sagt mera ”nice to have” än ”need to have”.

Amel Super Maramu som vi har är en Superbra båt, men elsystemet har en klar förbättringspotential vad gäller tydlighet för underhåll och felsökning.

Förra ägarens NMEA kopplingsbox kul att börja rota i den

Vi har även lyckats hitta en leverantör i USA av ”reservdelar” till vår gamla Autopilot som trots hög ålder är alldeles utmärkt och har många år kvar innan pensionering (ingen förtidspensionering här inte). Vi har nu köpt till en Gyro som gör att båten skall gå betydligt mindre slingrigt i hög sjö. Samt alla delar finns nu i reserv Kursdator, kontroll display, roderlägesgivare, fluxgate kompass samt två drivenheter som var monterat redan ifrån leverans.

Har nu även kommit igång med en del underhållsarbete jag borde startat med redan i oktober, så vi får hoppas att fliten ligger i hårdträning över jul och nyår, för efter nyår finns inget utrymme för förluster vare sig på poäng eller KO, tvärt om nu behövs snabba segrar för det är mycket som bör fixas.

Byråkrati och Hemresa

Att få sitt ett års visa är en seg historia, som vi berättat om tidigare, man skall bl.a. ha :

• Skattenummer (det visade sig att Kerstin fått fel nummer då vi skulle betala häromdagen)
• Sjukförsäkring mycket kostsam
• På nätet ifylld anmälan, därefter utskriven
• Peronbevis stämplade av Svenska myndigheter
• Passfoton, kopia på pass och transit logg
• Kontrakt i original för vår marina vistelse.
• …….

Nu den 22/12 skall vi till Antalya för den slutgiltiga ansökan, då de normalt inte talar Engelska så kan det vara fullt sjå att hitta rätt kontor och rätt plats för den slutgiltiga ansökan.

Om nu allt går bra så får vi på plats, ett temporärt visa på 14 dagar för så lång tid påstås det ta för oss att få det slutgiltiga tillståndet, men vad vi lärde häromdagen så kan vi endast lämna Turkiet under förutsättning att vi återreser innan det temporära tillståndet upphör att gälla. Det betyder sannolikt att vi får åka tillbaka till Turkiet nästan en vecka tidigare än planerat och troligtvis får vi nog också köpa nya biljetter. ”C’est la vie”

Planen är att åka hem den 23 och tillbala den 10 januari, men i värsta fall får vi väl åka hem den 5 januari istället.

Vädret

Vädret har varit oförskämt bra, med strålande solsken på dagarna så att man lockas att sitta i skjortärmarna med en kopp the eller öl i handen och bara njuta. De senaste dagarna har det dock ändrats så nu har vi haft snart tre dagar med ihållande regn, men från söndag så är det bara sol på meteorologens karta igen så långt man kan se.

Vår bästa tid är nu, kommer ni ihåg den låten med Jan Malmsjö?  Här kan ni lyssna på den  https://www.youtube.com/watch?v=g2ekZYk4pVY

Varför kommer jag att tänka på den nu?  Jo häromdagen satt vi ett gäng seglare och snackade om ditt och datt, och då kände jag plötsligt att livet vi nu lever påminner mycket om studenttiden.  En tämligen bekymmersfri tid då man umgicks med personer som man hade mycket gemensamt med, då bl.a. drömmar om framtiden, nu drömmar om paradisiska öar istället.

Vid något tillfälle har vi sagt till våra barn att den bästa tiden är då ni går på universitetet/högskola för då kommer ni att möta massor med personer som ni kommer att trivas med och ha mycket gemensamt med, många av dem kommer ni sedan hålla kontakt med kanske livet ut. Det fanns två skäl att vi tog upp ämnet med dem. Det ena för att vi båda kände att det varit en mycket trevlig period i våra liv men också för att våra barn skulle ha en positiv bild av att fortsatta studier hade mycket positivt att erbjuda.

Svaret vi fick gjorde oss lite förvånade, ”va tråkigt” tyckte de ”så därefter blir livet tråkigare? inte mycket att se framemot” var deras tolkning.  Det var väl inte riktigt så vi tänkt att reaktionen skulle bli.

Saken är väl den att alla perioder i livet har sin tjusning men studentlivet kändes tämligen bekymmersfritt, den enda pressen var i och för sig att klara tentorna, men därefter var fokus på fest och umgänge. Att därefter etablera sig på arbetsmarknaden och bilda familj var givetvis en mycket spännande och givande period, men som också gav upphov till många frågor, osäkerheter och viss stress.

Alldrig nånsin trodde vi att vi skulle återfå det bekymmersfria ungdomslivet, men se på fan inte ungdomslivet men väl det bekymmersfria ”pensionärslivet” så kanske är ”vår bästa är tid nu” inget ansvar (måste ju ta hand om båten mängder med reparationer och underhåll, men man ”glömmer” lätt då man blir gammal), just nu lever vi efter devisen, ”gör inte idag vad du kan skjuta till morgondagen”, få måsten, oceaner av tid, och möjlighet att träffa likasinnade.  Du som bävar inför pensioneringen, sluta upp med det, för du får möjligheter att öppna en mängd portar som du kanske trodde var stängda för evigt, för nu ges tid att träffa likasinnande, bygga nya nätverk och kanske förverkliga någon gammal dröm.  Alla drömmer som väl är inte om lånsegling, men jag tror de flesta när någon dröm som kanske kan förvekligas.  En förutsättning är givetvis att man har hälsan i behåll.

Kvintessensens är väl att egentligen att det alltid är ”den bästa tiden” tiden blir ju vad man gör den till, så ta vara på den, för en dag tar den definitivt slut.

Vi började med Jan Malmsjö så jag tycker vi slutar med honom också lyssna på Snurra min jord https://www.youtube.com/watch?v=hZmplWhTKts

Här kommer en till länk till Janne ”en sång en gång…”

https://www.youtube.com/watch?v=CCHGIi_uCq8

Och jag kan inte förneka er en favorit Gösta Ekman d.ä. ”en herre i frack”

https://www.youtube.com/watch?v=iCgnfGjLBkg