S/Y Kerpa

Vi startade årets segling den 30 Mars i Finike, Turkiet och har nu seglat (hm.. större delen har tillryggalagts för motor) drygt 2700 nM, och nu befinner vi oss på Gibraltar, denna mytomspunna historiska klippa som utgör gränslinjen mellan Atlanten och Medelhavet, från vilken man kan skåda Afrika.               Den svarta lite tjocka linjen är vår väg genom Medelhavet, den tunna blå är rutten mot Barbados

Jag tror många seglare ser framemot att både besöka och passera Gibraltar.  Hit kom vi den 16 augusti, efter att ha seglat halva sträckan om 253 nM ifrån Cartagena, seglingen var härlig då vi hade frisk vind och plattlänsade i månskenet med utspirad genua, vi fick jippa ett antal gånger under natten och första gången tog det en stund men den sista gången gick det i ett nafs, övning ger färdighet. Tyvärr så dog vinden halvvägs och motorn fick träda i tjänst. Den nya kursdatorn jag installerat styrde utmärkt under långa stunder, men sen verkade det som om den fick spel för helt plötsligt ville den åt alla håll, kändes inte helt OK, lite knapptryckningar och några av och på så tog den reson i några timmar, men sedan var det dags igen, inte helt tryggt och inte så roligt på nattpassen då man är lite trött och vill vila ögonen en stund, men vi kom fram helskinnade och på förmiddagen den 16:e passerade vi ”klippan”, och lägger kursen mot La Linea på den spanska sidan.

Passerar Gibraltar på väg in mot La Linea, den spanska sidan, billigare och framförallt mycket lugnare marina utan disko natten lång.

Här låg det många fartyg och väntade på last och kanske billig bunker

En inte alltför full marina trots för med medelhavets mått mycket måttliga hamnavgift, Vi hade förväntat oss knök fulla marinor till hutlösa priser hör i Gibraltar. Vi fick betala ca 30€ per dygn, dock blev vi kvar betydligt längre i väntan på gynnsamma vindar för vår jungfrufärd på Atlanten, till vår glädje mötte vi två andra båtar som också skall med på ”vår” eskader Barbados 50, så det blev några pilsner tillsammans, de skall gå via Madeira så vi slog inte följe.

Utsikt över Gibraltar in mot Spanien, notera flygplatsen som skiljer Gibraltar mot Spanien, den till hör RAF och är således militär. Vid ett Brexit så kan Spanien lätt stänga gränsen mot Gibraltar, det vore nog en dödsstöt mot en av de sista kvarvarande kolonierna. Det passerar mängder med turister och Spanska ”gästarbetare” dagligen, och de flesta turister kommer med fullastade kassar. Ekonomin är helt beroende av turisterna.

”Turist”

Vi kände oss definitivt manade att ”turista” i Gibraltar, en kort promenad mot gränsen, pass och tull kontroll och en promenad över flygfältet så var vi framme i Gibraltar.

Gibraltar ifrån ”vår” marina

Tyvärr så är Gibraltar en enda stor Turistfälla av den sämre sorten, de flesta stannar ju bara någon dag, så restauranger, försäljare och guider behöver inte fundera så mycket på kundupplevelsen utan mer på omsättningshastighet av turister. Det finns säkert en annan sida för de som bor och vistas där längre stunder och lär känna Gibraltar. Hursomhelst, en guidad tur skulle vi ha för att titta på spektaklet, och det obligatoriska fotot på apor.

Kerstin poserar lite oroligt tillsammans med en Gibraltar apa, enligt guiden så är det Makaker som kom dit som husdjur under 1700 talet, de rymde och lever nu allt annat än vilt mer som på zoo. Antalet kontrolleras och är för närvarande ca 170 st.

Den här ungen är var 4-5 veckor gammal. Mödrarna vakar över sina ungar och jag fick mig ett rejält nyp i armen av en apmamma då jag kom emellan henne och hennes unge.

Dock fick vi se en imponerande grotta, där de brukar hålla konserter, säkert magiskt att höra en konsert i denna grotta

Saint Michael’s grotta

Ser lite spöklikt ur eller hur?

Utsikten mot sydväst kan man inte klaga på ut mot Atlanten och Afrika ……..

Inte lika imponerande då man tittar österut, en konstgjord övergiven? Badstrand

Men söderut ser klippan mäktig ut

Äta måste man ju göra så då vi såg en skylt med Fish & Chips en av våra favoriter då vi är på Engelsk mark behövde vi inte lång stund på oss för att fatta beslut om dagens lunch.

Fish and Chips både godare och billigare i ”riktiga” England, det samma gällde afternoon tea som vi givetvis också prövade

Nu känns det som äventyret kan ta sin början

Nu lämnar vi som sagt snart (måndag den 22/8 om väder och vindar är gynnsamma) medelhavet och ger oss ut på Atlanten, betydligt kyligare vatten, större vågor och tidvatten, det skall bli jättespännande och lite pirrigt, nu bör/skall man ju planera när man kommer fram lite mer noggrant så att tidvatten och strömmar är gynnsamma vid framkomst och djupet tillräckligt, så första anhalt blir nog lagunen vid Faro, skall vara jättetrevligt enligt seglare vi mött och inte alltför krävande att angöra så länge djupet är tillräckligt.

Har också nu bytt kontrollenheten till autopiloten som givetvis inte kunde använda de gamla kablarna så de fick dras nya kablar. Förhoppningsvis skall det funka bättre nu men först skall den kalibreras och olika parametrar ställas in vid ett s.k. ”sjötest”. Hoppas att vi kan få till ett sådant inne i Gibraltarviken helst skall det vara vindstilla inga vågor och ingen ström då den kalibreras, känns som en utmaning att finna dessa omständigheter just här.

 

Det är varmt, mycket varmt, mycket mycket varmt, men inte tokvarmt så det kan tyvärr bli värre!

Inne i båten är det ofta 35 grader varmt. Vi har ju AC i båten men Kerstin tycker att vi måste vänja oss, och hon har nog rätt så vi kör den endast undantagsvis om vi ligger på landström. Som väl är har kvällarna de senaste dagarna varit förhållandevis svala, typ under 30 grader inne i båten kl 24:00. När det är varmt orkar man inte med så mycket, vi ligger mest i sittbrunnen i skuggan och flämtar, lyssnar på något inspelat sommarprogram, så egentligen har vi det ganska mysigt. Tyvärr så hamnar man i någon form av passivitetskoma, det blir inte mycket gjort, man orkar inte ens turista/uppleva omgivning och miljö.

Nu ligger vi i Cartagena sen 5-6 dagar tillbaka och vi har inte ”turistat” speciellt mycket, för varmt. Däremot har jag bestämt att varje dag, i lugn och ro fixa något väsentlig (listan är lång), så trots hettan har jag bytt olja, monterat ny vattenpump och nytt expansions kärl. Demonterat filtren för färskvatten och ”watermakern” eftersom det var en läckta, givetvis så var Mr Murfey framme och en gängkoppling i filtret gick av så arbetet ökade med typ 500% i omfattning, rensat kölsvinet, och nu idag bytt kursdatorn till autopiloten till en ”nyare” modell med inbyggd Gyro som lär styra mycket bättre än den gamla modellen från 90- talet. Dessutom så fick vi idag veta att vårt försäkringsbolag inte vill försäkra båten utanför Europa då vi inte bytt den stående riggen som nu är 17 år gammal, enligt Pantaenius nya direktiv får den vara max 10 år. PANIK vad gör vi nu, vi skall ju lämna Cape Verde om drygt två månader och ingen chans i helvete att vi hinner byta ut den stående riggen. Så nu söker vi med ljus och lyckta efter ett nytt försäkringsbolag. Tack vare Amel forumet på Yaho har vi fått några förslag, bl.a. Pantaenius i USA och Tyskland komiskt va? Så nu har vi kontaktat Pantaenius i Atlanta, USA så vi får se vad de säger, det borde ordna sig för de svarade på inlägget i Amel forumet.

 

 

Den nya pumpen och tryckkärlet på plats

Den gamla fungerade intermittent, ibland funkade den hur bra son helst i flera dagar, därefter var man tvungen att knacka på den varje gång man behövde vatten, först då startade den, ibland så vägrade tryckventilen att stänga av sig och man fick bryta strömmen. Tämligen opålitlig med andra ord, inte så kul då man är ute till havs i plus 10 M/S och behöver vatten att behöva öppna upp motorrumsluckan i sittbrunn och klättra ner för att banka på pumpen.  Min bror döpte om mig till ”Donky man” ett gammalt sjömansuttryck som härrör från tiden då åsnor fick sköta ankarspelet (undrar om inte han tycker att jag är en åsna ibland), ansvarig för åsnorna fick andra uppgifter i.o.m ångans inträde till sjöss och han ”Donky man” fick då ansvara för att saker och ting funkade nere i maskin (såsom jag). Lyssna gärna på Eldarevalsen av Taube, där Charly Barr som vart instängd i ångpannan blev räddad av ”Donky man” ”han var skotte och hackan jag hade var hans, det var den som han sakna men….”

De gamla filtren monteras om och hederlig gammal lin med gäng kitt verkar vara det bästa för att få tätt, Locktite har ett bra medel som funkar för gängtätning, men dyrt som fn och ett hårt jobb att få loss om det uppstår behov för det. Teflon fungerar så där, då man inte får rubba på kopplingen efter dragning, och det kan vara lättare sagt än gjort, vid montage eller då man skall pressa på en slang eller liknande. Som väl var hade jag tagit med lin hemifrån då vi första gången åkte ner till båten.

Den gamla kursdatorn till autopiloten tas nu ur tjänst och får efter lång och trogen tjänst gå i pension, dvs bli reservdel (som fattigpensionär ingen ersättning här inte trots lång och trogen tjänst)

Den ”nya” på plats, den togs nog ur tillverkning för ca 10 år sedan, men likt en invandrad till Sverige tog det sin tid att få sin kompetens verifierad och därmed att träda i tjänst, dock endast provtjänstgöring tills vi vet att den funkar utan klander. Detta kan nog klassificeras som ett enkelt jobb, det som somliga tycker att vi behöver flera av. 

Cartagena är en fin liten stad med mängder med fina äldre hus. En del i fint skick, andra i bedrövligt, men det ser ut som om man vill vårda sitt kulturarv, då flera ”hus” endast består av en uppallad fasad som sannolikt blir fasaden på ett nytt hus. Det borde de styrande i Stockholm  Stad tänkt på då de vräkte omkull hela Stockholms innerstad på 60 talet, likväl som alla kommunalpampar ute i Sverige som då det begav sig rev ner fina små stadskärnor och byggde Domus och parkerings hus, medans man i övriga Europa var i full fart med att bygga upp ofta till original vad som raserats under 2: världskrigets vansinne.

Cartagena början på gågatan nere vid hamnen.

Fika kan man göra billigt allt på bilden 4.5€, om inte det passar tar man två öl….

..1 (en) € styck, slå det centralt på en turistgata, inte lätt.

Härlig marknad har de också, vi köpte små musslor som Kerstin kokade en helt gudomlig pasta sås på. Tyvärr så finns det tjuvar också, vi var inne på Lidel i ca 20 minuter och då vi kom ut var givetvis vår ena cykel stulen, så nu har vi bara en.

Kerpa i Cartagena.

Hur kom vi till Cartagena, sist var vi ju på Vulcano?

Dramatiska moln på Vulcano

Vi lämnade Vulcano en tidig morgon för att ta oss mot Sardinien, vinden var svag så vi gick första biten för motor, vinden friskade något och vi seglade men då det var mot fick vi hålla ca 20-30 grader lägre kurs än planerat, men då vinden med jämna mellanrum blekade ut så kompenserade vi för det då vi gick för motor.

Något nästan chockerande hände på vägen över, när vi är ungefär halvvägs hör vi ett konstigt ljud, vi tittar upp och upptäcker helt förvånande att ett jet plan av typ Lear privat jet, flyger förbi på kanske 30 meters höjd och max 50 m avstånd och det ser ut som det skall landa alldeles bredvid oss stjärtpartiet betydligt lägre än nospartiet, så helt plötslig full fart upp och iväg. Fantasin börjar skena var det sicilianska maffian som sökte efter någon som snott deras knark, eller… som sagt fantasin skenar iväg så där en bit ifrån land med ingen i sikte.

Linnea vid rodret på väg mot Sardinien

Kerstin och jag hade en riktig högtidsstund, Ägg och Anjovis på knäckebrödsmackor MUMS

Slutligen lade vi till på Isola Tavolara efter knappt två dygns ”segling”, en mycket vacker och populär plats,

Vi seglade runt någon dag till, innan vi gav oss av till Olbia, där Linnea mönstrade av och broder Thomas med sambo mönstrade på. Dagen därpå gav vi oss av, men vi hann inte långt innan regnet vräkte ner, åskan mullrade mycket kraftigt alldeles intill, vinden tilltog i styrka och i byarna var det runt 20 m/s. Inte så kul för våra nya landkrabbor ombord. Som väl var så gick ovädret över och vi kunde ankra upp strax i närheten av Isola Tavolara. Dagen därpå motorerade vi mot Porto Pollo på norra Sardinien, för att dagen därpå segla den korta sträckan mot Bonifacio på Korsika.

Hamnen i Bonifacio

Ståtlig Byggnad

Ålder till trots skall han brorsan ta en selfi

Jag väljer att fota en mås som poserar helt villigt inför alla turister

Nästa anhalt var Menorca ca 270 nM västerut. Prognosen såg ut som om vi skulle få en långkryss dit, men ”icke sa Nicke” pin kryss sen blekade vinden ut. Framåt natten så blåste det friskt igen och rakt emot så det skumpade rejält, jag låg och slumrade i sittbrunn medans broder Thomas och Brita hade vakten, jag väcktes ur mitt slummer av att båten gjorde en kraftigare överhalning och jag föll hårt mot sittbrunsgolvet,  AJ AJ, inte så farligt, men svanskotan ömmar fortfarande. Dags att hissa segel så här kan vi inte fortsätta. I samma stund så vrider vinden och friskar ytterligare så nu helst plötsligt seglar vi dikt bidevind men mot målet revade segel och runt 8 knop ÄNTLIGEN, det håller i sig i ca 16 timmar, därefter bleke och motor, men nytt rekord 16 timmar segling i sträck FANTASTISKT.

Thomas har vakten, här ser vi ut att segla.

Han delade vakt med sambon Brita.

Vi lägger till på Menorca och dagarna därpå går vi utmed Menorcas norra kust innan vi tar skuttet över mot Mallorca. Först ingen vind sen friskar det i och vi seglar med god fart mot Mallorca, och lägger ankar utanför en marina som heter Bonaire strax norr om Alcudia.

I full fart mot Mallorca, vi ”susar” förbi båten framför

Nästa anhalt blir Puerto de Soller, en av få hamnar på den karga västsidan. Jag var orolig för att vi inte skulle få någon plats att ankra på, och det var nog i grevens tid vi kom fram. Det fanns endast ett fåtal platser an ankra på och ingen gav speciellt mycket svajmån mot närliggande båt. Till min förvåning så kom det säkert 20 båtar till och ankrade och det blev trångt, mycket trångt och frampå kvällen då vinden vände var det några båtar som krokade i varandra.

Trångt mellan båtarna i Puerto de Soller, vi var tidigare tämligen kassa på att ankra bland andra båtar, men nu har vi blivit bättre, och hittade tämligen omgående en hygglig plats. Ett tips, ta er långt in på ankringen ofta finns det plats där därför de flesta tar första bästa plats för att inte förlora kanske den sista bra platsen, därför är det många som inte kollar längst in i viken.

Mycket närmare en så här kommer man inte varandra, nästan att man kan hoppa över till nästa båt.

Brorsan (en månskensbonde) försöker navigera sig fram ibland alla båtarna och som landkrabba har han vissa problem med rodden

Här såg jag för första gången en riktigt klassisk J yacht Båten heter Ranger och är 40 m lång och tämligen nybyggd ifrån 2003, är/var till salu så om någon kan hosta upp 7.9 m $ så är den er.

Här har de precis hissat storen kolla gubben framför masten

I Palma hade vi gjort upp med att få vår watermaker servad, den behövde nya filter och i värmen var jag för lat att byta själv, så jag hade gjort upp med dem om att få det hela fixat. Och tur var det för det var en hel del delar som behövde bytas efter att ha stått overksam i åtskilliga år, och som väl var hade de i lager. Det var då vi upptäckte läckaget i filtren som jag nu har fixat själv.

I Palma finns det ofantligt många båtar flertalet väldigt dyra

Den här lilla segelbåten är bara 58 m lång ……

Då vi precis var på väg in i hamnen så kom en hel armada av tävlingsbåtar av både större och mindre modell, samtidigt så friskade vinden något, så jag kände mig inte helt bekväm att leta mig fram till rätt brygga för tilläggning, men till slut blev det en lucka och vi kunde smita in och få en plats. Undvik Palma om ni kan om ni kommer med egen båt, Palma är i.o.f trevlig men marina kostnaderna är astronomiska.

Vi blev klara på två dagar med fixet i Palma så vi lämnade en eftermiddag för att ta oss mot Cartagena, turen blev händelsefattig, seglade knappt halvvägs, annars svag vind och tämligen kraftig dyning så mycket skumpigt, men vi börjar vänja oss.

Efter midsommar så seglade vi runt lite lokalt i området strax söder om Levkas i väntan på att vår son Kristoffer med flickvän och barn skulle ansluta för att segla med till Sicilien. Det var tämligen blåsigt så tilläggningar och ankringar bjöd på viss dramatik, inte minst en blåsig dag då vi låg ankrade i en bukt på Ithaka, det var stundom tämligen blåsigt men vi hade hittat en sandfläck där vi lagt ankaret, så vi låg tryggt, under dagen var det flera som draggade bl.a. en stor charter katamaran som var bara hårsmånen ifrån att kollidera med oss då den började dragga. Man slutar aldrig att förvåna sig över att man lägger sig med minimalt avstånd till närliggande båt, lägger ut alldeles för kort kätting och sedan inte backar fast ankaret ordentlig. Hur som helst dagen gick mot kväll och det var ett mindre antal båtar kvar i bukten. Då vi skulle gå och lägga oss fick jag ett infall och berättade för Kerstin, ”vet du om att det finns ett ankarlarm i vår AIS?”(Vår AIS har en egen GPS mottagare), det visste hon inte jag hade aldrig knappat mig fram till den funktionen men av någon underlig anledning så gjorde jag det denna kväll utan synbarlig anledning då det blåst hårt hela dagen och vi legat fast med ankaret. Jag hittade funktionen och satte den på tillåten avdrift av 75 m. Vi gick och lade oss och det fortsatte att blåsa lite byigt men inte mycket värre än på dagen. Framåt två-tiden vaknar Kerstin och petar på mig och undrar vad är det som piper? Vadå piper jag hörde inget, men hon insisterade, och då kom jag på, kan det vara ankarlarmet på AIS’en. Visst ett diskret pipande som definitivt inte väcker döda, inte ens en vaken man med tinnitus kan höra larmet särskilt väl. Vi var på drift i den kolsvarta natten, inget månsken så tvärmörkt. Strax i lä låg en liten klipp ö och ett grundflak, så det var inte mycket att vinka på. På med motor, instrument, radar och våra interkom lurar. M.h.a  radar och vårt gamla spår kunde vi i beckmörkret hitta en bra plats att lägga ankaret på och denna gång betydligt längre kätting. Vad lärde vi oss denna gång? Jo alltid mycket kätting, det var trångt under dagen men på kvällen var det färre båtar så då kunde vi ha lagt ut mer kätting, använd ankarvakt, men en som larmar ordentligt, samt spara ditt spår, vi har spår både i datorn och på plottern. Personligen tycker jag spåret i datorn på OpenCPN är mycket bra, fattar däremot inte varför det inte finns ett ankarlarm på OpenCPN, interkom lurarna är ovärderliga i situationer som denna. Vilken tur att jag fick infallet att sätta på ankarlarmet annars hade detta kunnat sluta illa.

Dagen därpå var det lugnt och fridfullt igen

Den 1/7 kom Kristoffer med familj, det blev ett besök på Kastos som första stopp, men redan nästa dag var det ett hyggligt fönster för att gå mot Sicilien (en sträcka på 285 nM).  Som vanligt är rapporterna inte att lita på lokalt så i början hade vi 8-10 m/s rakt i näsan, men väl ute till havs fick vi vinden med oss men då mojnade det givetvis. Under natten så friskade det i så då satte vi segel och seglade nästan ett helt dygn, nytt rekord och totalt fick vi seglat ca halva sträckan. Vi var lite oroliga hur den nya besättningen skulle klara överfarten. Lilla Virgina 20 månader gammal klarade dock det hela utmärkt, som hennes mor Jade som aldrig hade seglat förut så som passagerare får det MVG.

Kristoffer njuter ombord, det var flera år sedan han seglade sist, men med lite sjösjuke piller som vi båda tog så gick hela överfarten galant.

Sicilien

Första anhalt var Siracusa, en mycket besöksvärd stad, med historiska anor och trevlig gammal bebyggelse. Ett perfekt resmål för Kristoffer som är mycket intresserad av historia så där blev vi flera dagar. Siracusa är värd en rejäl omväg för ett besök.

Utsikt över den stora och tämligen skyddade bukten utanför Siracusa

Ett imponerande torg med gamla välhållna palats och kyrkor

Små trånga gränder med trevliga kaféer och restauranger

Men också en del sjabbiga byggnader som behöver rustas upp, det var förvånansvärt många byggnader i behov av renovering små som stora palatsliknande byggnader, det borde vara lönsamt att rusta upp dessa byggnader för turistnäringen såg ut att gå bra och kan säkert expanderas.

En fantastisk torghandel med frukt, grönsaker, fisk, ostar, skinka mm,mm. Vi fann en kombinerad butik/restaurang där de med stor generositet lät kunderna smaka av läckerheterna inklusive ett utsökt vin, så vi var nästa mätta då vi gick därifrån med våra välfyllda påsar. Priserna var helt anständiga med tanke på att det låg ”mitt i smeten”.

Här lyckades också två super yachter trassla in sin ankare med varandra, kul att se att det inte bara är amatörer som en själv som drabbas, utan också riktiga proffs, De fick givetvis professionell hjälp att reda ut det hela, bl.a. kom en lotsbåt till undsättning, den grå båten (88m lång) hade lots då han kom in i bukten.

Nu har den ”grå båten” bytt plats för att tanka, vi såg båten några dagar senare då hade de ordnat en basket plan på fördäck, med korg och nät runt om så att bollen inte skulle fara i vattnet!!!!

Nästa etapp var Catania där Kristoffer med familj mönstarde av och vår yngsta dotter Linnea mönstrade på. Catania är en stad av helt annan natur tämligen ruffig och skitig och inte speciellt trevlig, men den har en flygplats som bara ligger 15 min ifrån hamnen så ett bra ställe att hämta och lämna släkt och vänner på. Om ni skall dit så finns det tre marionor att välja på, använd NIC en privat båtklubb som i mån av plats tar emot gästande båtar, den ligger tämligen långt in i hamnen på den östra piren, nackdelen är at det är en bit att gå igenom den ruffiga hamnen, men vi betalade 67 € per natt i de andra marinorna hade det kostat 120-130 €/natt.

Catania hamn med Etna i bakgrunden.

Den kommersiella delen är tämligen stor liksom den för fiske men den delen ser ut att ha sett betydligt bättre dagar förr.

Genom Messina sundet

På vår väg norrut så passerar man Messina sundet, omtalat av många skäl, bl.a. för Karybdis ett monster som förvandlade sig till en malström i Messinasundet för att försöka krossa sjömän, däribland Odysseus mot havsvidundret Skyllas klippor. Karybdis förklaras vara en mycket kraftig virvel orsakad av tidvattnet och Skylla en personifikation av den våldsamma havsbränningen vid klippiga stränder. Det är liksom ett flertal sund och sjötrafikleder också känt för att vara ”världens mest trafikerade” sund/led, det märkte vi inte mycket av tvärt om, tämligen lite trafik, så var det också förra gången då vi kom norrifrån, och inte märkte vi av Karbydis monster heller som väl var.

Inte många båtar här förutom färjorna som går tvärs med bilar och passagerare

Däremot såg vi något som vi läst om men inte riktigt trodde fanns, nämligen underliga båtar för harpunering av tonfisk, där båtarna är utrustade med höga torn för att speja efter tonfisk och lååååånga bogspröt för harpuneraren att stå på.

Här ser ni tre sådana båtar, helt overkliga båtar, det måste gunga något våldsamt för de som står uppe i tornet, och kolla bogspröt måste vara drygt 20 meter långt, då de kom nära såg man att det var teleskopiska och kunde skjutas ihop så att de tar mindre plats i hamnen.

En på lite närmare håll, de körde i hög fart kors och tvärs, ett tag var de på väg rakt emot oss

Vad gör man nu? Styrman har väl 30-40 meter fram till ”fören” kan han avgöra hur nära han är? Som väl var visste han vad han höll på med så allt gick bra.

Messina sundets infart

Vulcano

Ett delmål var att komma till de Lipariska öarna, där bl.a. Stromboli och Vulcano ingår.

Tyvärr så är det oväder på gång hårda vindar mellan V och N och då det inte finns så många skyddade hamnar och vikar i området så valde vi Vulcano som vi varit på tidigare och som har en vik som på ”pappret” ser tämligen skyddad ut mot de väntade vindarna.

Uppenbarligen var det många som tänkt samma tanke för det var en hel del båtar där då vi kom och fler blev det. Det är inte helt lätt att ankra där för det är tämligen djupt och brant botten.

Vi ankrade på drygt 15 meter och lade ut hela kedjan ca 100 m och under kölen har vi ibland över 40 meter djupt.  Det saknas inte dramatik här då flertalet seglare saknar omdöme och lägger sina ankare på de mest underliga platser så att de riskerar att både kollidera med andra båtar och dessutom rycka upp andras ankare. Här får man hela tiden vara på sin vakt och mota bort de som planerar att lägga sitt ankare strax för om en själv eller placera sin båt alldeles bredvid vår båt så att vi riskerar att slå ihop, inte så kul då färjorna drar upp våldsamma svall ibland.

Här blev vi några dagar, i skrivande stund har vi varit här i 4 nätter men det blir nog ytterligare två innan det blir ett fönster för att ta oss till Sardinien, där Linnea skall mönstra av och min broder Thomas och Brita mönstrar på.

Vulcano är en tämligen märklig ö som reste sig ur havet för drygt 2000 år sedan (år 183 FK) dvs tämligen ”ny” ö. Det syns för det ryker lite här och var, bubblar i vattnet och luktar svavel, folk med hudsjukdomar kommer hit och badar i gyttjan i hopp om att bli bättre. Byn är tämligen turistisk och på sina håll tämligen sliten. Konstigt nog kommer det passagerarbåtar av olika slaghela tiden, bilfärjor, större passagerarbåtar, bärplansbåtar, mindre passbåtar, ibland så många att de får vänta för att få kajplats, man skulle kunna tro att det är en hubb typ Stafsnäs eller strömkajen, inte ens de har lika tät trafik som denna lilla ö med miniatyr turism, konstigt. Tyvärr så drar de på full kula hela vägen in till kaj och full kula iväg igen, så det blir massor av svall och ibland så gungar alla båtar våldsamt.

Del av Vulcano hamn

Tätt emellan båtarna

Väderrapporterna spådde hårda vindar och de hade inte fel

Här har vi varit uppe i som mest 19,4 m/s och vid fototillfället är det 18m/s, och det var flera som fick problem.  Vi har förvånats av att det är många som har problem med sin ankarutrustning, konsekvensen av det visar sig i stunder som dessa. När det blåser hårt och man draggar är det viktigt att man snabbt får upp ankaret innan man trasslar in sig i en intilliggande båts ankarkätting, här har vi sett många som har fullt sjå att få upp sitt ankare, med risk för både andras båtar och inte minst risk för personskada för den som handhar ankarutrustning. Det är också givetvis viktigt att man får ut ankaret snabbt i den hårda vinden innan man driver iväg för långt, inte minst viktigt då det är djupt och brant botten, inte så kul att lägga sitt ankare på dryga 30 meter.

Här försöker tre personer att få uppankaret medans båten driver iväg

I den kraftiga vinden går det fort och de var nära att kollidera med den stora segelbåten. De försökte ankra om ett antal gånger och ett flertal av dessa gånger höll de på att kollidera med andra, tillslut fick de krypa till korset och gå in till en enkel gästbrygga där det ”bara” kostar 70€/natt. Rejäla och fungerande ankardon är helt nödvändigt och här kan man inte kompromissa.

Oroligt vatten i de hårda byarna

Inte roligt att ha två båtar framför sig under dessa omständigheter. Den främre av de två båtarna har lagt sitt ankare på eller väldigt nära vårt ankare så det blev en nervös stund, innan det visade sig att vi klarade av de hårda byarna utan att dragga. Kerstin kände sig dock osäker speciellt med tanke på att vi på natten draggat på Ithaka trots att vi legat hela dagen i hårda vindar, och erbjöd sig att sitta ankarvakt hela natten, vilket gjorde att jag kunde sova tryggt hela natten. Kapten är uppenbarligen ingen gentleman tycker nog någon, kanske med viss rätta, men Kerstin hade nog inte kunnat sova även om jag suttit ankarvakt och ingen mening med två trötta ombord.

Helt utan dramatik blev det inte för oss heller, jag hade sagt till Kerstin att vi borde ta bort snurran ifrån jollen om vi skulle bli tvungna att ge oss av i hast, för då kan vi snabbt få upp jollen i dävertarna och sedan ge oss av. Man skall alltid följa sin första tanke, en stund senare så tog en by jollen och vände den upp och ner och snurran hamnade i vattnet, åror, bensindunk, skor etc försvann snabbt ut ur viken i den hårda vinden, medans vi kämpade för att vända jollen runt och få upp motorn ur vattnet. En mindre passagerarbåt uppmärksammade vår situation och åkte och hämtade upp alla våra bortflyende saker, det var vi mycket tacksamma för. Jag som har så mycket fördomar om italienare, är det några som ställer till problem i hamnarna så är det italienare, men man skall uppenbarligen inte dra alla över en kam.

Dagen därpå blev det att mecka motor rensa förgasaren, givetvis hade jag formligen dränkt motorn i 556 och kollat att det inte var något vatten i cylindern omedelbart efter incidenten.

Lättad kan jag konstatera att den startade tämligen omgående efteråt, men när vi var på väg emot stranden så gick den orent, så det får nog bli lite mer meckande.

De lokala fiskarna åkte runt och sålde dyr fisk, men den var färsk och god och de behöver nog varje € de kunde få in.

Båten till höger i bild heter Engla med Anne, Kess och Oskar, bekanta ifrån OSK som vi hade ”Möte i Monsunen” med, vi upptäckte dem via appen ”findship” och såg att de inte var så långt ifrån oss. Vi ordnade så att våra vägar korsades på Vulcano, de skulle söderut så de fick bra fart mot sydligare nejder men innan våra vägar skildes åt så hann vi med att fukta våra strupar i Bacchus anda och berätta skrönor för varandra.

 

 

Lacka på Paxos som ligger mellan Levkas och Korfu är ett av våra favoritställen så vi begav oss dit en dag då det som vanligt var både motvind och nästintill vindstilla. När vi kommer fram på eftermiddagen så upptäcker vi med en viss fasa att viken är helt fullproppad med båtar hur skall vi få plats här? Vi har lärt oss att ibland så kan man hitta en lucka lite längre in då de flesta som ser att det är smockfullt gärna tar första bästa plats på väg in och ibland missar en bättre plats lite lägre in. Vi trixar oss in och helt plötsligt så hör vi ”Kerpa O hoj” vi tittar upp och ser Ellement en Katamaran som också övervintrade i Finike ca 20 m framför oss, och där med lite tur kan vi klämma oss in. Det är trångt men det kanske kommer att funka. Precis som vi lagt och backat fast ankaret så sticker en stor motorbåt strax intill och det blir lite mera plats så vi lägger om och vi riskerar inte längre att kollidera med någon grannbåt vid ett eventuellt vindskifte.

Tätt mellan båtarna i Lacka (Paxos)

Lacka är en liten pärla med en vacker och tämligen skyddad vik, byn är liten och charmig trots alla båtturister och turbåtar, så kan man bara fördra alla ankarliggare så är det definitivt värt en omväg att ta sig hit.

Efter ankringen så kvickt iland för en öl, varför smakar ölen bättre på en bar/taverna än i båten? De som kommer med buss eller turbåt skulle nog ge bra mycket för en öl ombord på någon av ankarliggarna istället för att sitta på en Taverna. Gräset är av någon anledning mycket grönare på ”andra sidan”. Tokigt

Nu har också värmen kommit så vårt nya soltält kommer väl till pass, mycket skönare att inta frukosten under soltältet än i sittbrunnen 

Vlikho en båtkyrkogård

Vi blev var i Lacka i några dagar innan vi igen ställde kosan söderut mot Nidri eller mera korrekt Vlikho

Här har vi precis passerat sandrevet in mot Levkas kanalen

I väntan på att bron skall öppna på väg mot Vlikho

Vlihko eller Nidriviken som vi väljer att säga har vi en speciell hatkärleksrelation till sedan vi var där första gången i fjol. Tidigare har vi har sett viken på sjökortet och har många gånger undrat varför så många båtar åker in en den, det måste vara jättesunkigt vatten där. Vattnet är jättesunkigt också vi skulle aldrig komma på iden att bada där. Men platsen är mycket vacker och helt skyddad och förutom sin naturskönhet har hela området med gamla varv byar och tavernor en egendomlig bedagad charm, ingen tveksamhet att området har sett bättre dagar. Det ligger många sjunkna båtar runt stränderna och varven, och ännu flera kandidater att gå samma öde till mötes. En märklig kombination som ger området dess karaktär.

En vacker sluttning ner mot Vlikho viken

Kolla in den vackra Bougainvillea som växer upp längs trädet, fantastiskt härlig färg, men nedan kommer ett potpurri med mindre vackra båtar i mer eller mindre upplöst tillstånd

Den här har inte sjunkit men gör nog det snart.  Det är ju mängder med mycket värdefull ”mark” som går till spillo på detta sätt. Här kunde man annars anlägga fina skyddade förtöjningsplatser som skulle ge inkomster till den hårt ansträngda Grekiska ekonomin, efterfrågan på bra båtplatser är mer eller mindre konstant inte minst nu när många seglare överger Turkiet.

En släde som de använder för att ta upp och sjösätta båtar med, här funkar gamla metoder alldeles utmärkt….,

……även på moderna båtar.

Midsommar (-o)roligheter i ”Midsommarviken” på Meganisi

Vi har en gång tidigare firat midsommar på Meganisi och tyckte att det skulle passa bra in i vårt res-schema västerut. Det blev en mycket trevlig tillställning med ett drygt 10 tal svenska båtar som slöt upp. Vi vill här passa på att tacka Medelhavsseglarna för att de arrangerar detta, jag tror nog att det är lätt att ta för givet att det bara skall finnas med oftast så ligger det någon eldsjäl bakom, Tack för det.

Innan själva firandet började så kom Björn en båtgranne som är expert på SSB radio över till oss och tittade på min installation. Det mesta såg bra ut, förutom antennsladden som gick alldeles för nära andra kablar, han mätte och kollade och slutsatsen var att fixa antennsladsdragningen så kommer det nog att funka. Fick också höra att det var en mycket bra apparat jag hade. Konstigt nog då vi försökte sände så började vår automatiska passarell (landgång) att åka ut och in så här behövs det vidtagas åtgärder, installera flera ferriter (järnkärnor som dämpar HF störningar??!!).  Tack Björn

Vi hade turen att bli inbjuden på knytkalas till en grannbåt, (grannbåten hade det största knytet). Mats och Anna-Lena hette värdparet, där blev det traditionell sill, nubbe, knäckebröd och till och med jordgubbar med glass, Smaskens. Det låg flera Svenskbåtar på rad så det blev duell med nubbevisor som klingade ut över ”midsommarviken” och de övriga båtarna ifrån andra nationer undrade nog vad som tagit åt de annars så tysta och torra svenskarna, firade de månne ”Brexit”?

Midsommarlunchens värdpar, han hade seglat över pölen tre gånger i olika egna båtar.

Kent och Birgitta var också med på lunchen, här kollar de desperat om det finns någon mera nubbe kvar efter alla nubbedueller.

Vi försåg oss raskt av både jordgubbar och Glass.

Efteråt blev det bad och glam och någon innovativ person ordnade bar i vattnet på en planka, men på den blev det inga foton, då undertecknad raskt anslöt sig till de törstiga gästerna.

Efteråt fortsatte kalaset med grillning, dryck och skrönor på stranden och dagen till ära hade kapten fått en ny frisyr

Sommarkort hår, skönt för nu har värmen kommit, det har varit hett, riktigt hett typ 35 grader inne i båten så det har blivit till att sova i sittbrunnen. 

De flesta midsommarnyheter brukar handla om att det är mycket stök på Midsommarafton så också hos oss. På kvällen blåste det upp och lindrigt nyktra så fick flera ta hand om sina båtar som hade draggat eller stod i begrepp att dragga. En stackars oskyldig hyrbåtskapten hade en 50 fots Bavaria som låg och tryckte honom in mot land i beckmörkret, men med benägen hjälp ifrån flera så löstes situationen för honom, men det var nog i grevens tid. Andra fick ge sig av huvudstupa då de lagt ut för lite ankarkätting och givetvis så fick vi vårt ankare uppdraget av en av grannbåtarna. Som väl var hade vi lagt ut 80 meter kätting, så efter att ha halat upp dryga 10 av dem så fäste vårt ankare och vi kunde sova lugnt. Dramatiken fortsatte dagen därpå fast i mindre skala och i nyktert tillstånd, nu infann sig Svenskväder i Midsommarviken, regn, åska och kraftiga vindbyar. Vi tog det säkra före det osäkra och gav oss av i god tid, innan det brallade i alltför mycket, så kosan ställdes åter till Nidriviken där det är tämligen skyddat.

Så här såg det ut strax efter att vi lagt vårt ankare, därefter fortsatte det att åska, regna och blåsa men som väl var ingen dramatik, vindbyarna var i vårt fall inte mer än 14 m/s några gånger.

Vi hade turen att ha Cajola bredvid oss under midsommar. Vi var delägare i Cajola i 5-6 år så vi har många glada minnen med henne. Jag kan varmt rekommendera ett delägarskap i Medelhavet. Ett kostnadseffektivt sätt att segla här nere och vanligtvis brukar även tonårsbarn tycka att det är toppen att segla med föräldrarna, vilket de kanske inte tycker är så kul att göra hemma.

Senast var vi i Korfors på väg mot Korintkanalen dit vi kom en förmiddag en lugn och solig dag.

Här ligger vi och väntar på att få passera, som väl var behövde vi inte vänta mer än ca 45 min, efter det att vi betalt ca 320 € för förmånen. Det lär vara den dyraste kanalen i världen räknat på Kr/nM

Efter en stunds väntan så bar det av och det kändes mäktigt och lite högtidligt att passera denna mytomspunna vattenled.

Spikraka väggar, det gäller att planera så att man passerar runt middagstid så solen når ner, annars lär det vara tämligen mörkt och inte alls lika mäktigt. (Kolla i länken till vänster så kan ni se hur vi passerar Korintkanalen på 14 sekunder)

Vi hade blivit förvarnade att passera inte om det väntas hårda vindar ifrån W-NW, för då byggs det upp hög kort sjö som kan vara mycket besvärlig, dessutom så ligger närmast lämpliga hamn Galaxidi ca 45 nM bort. Vi hade kollat prognoserna och på förmiddagen skulle det vara lugnt för att frampå eftermiddagen friska i tämligen rejält. Vi trodde dock att vi skulle hinna en bra bit innan vinden kom och ytterligare ett stycke innan vågorna började bygga, så vi räknade med en tämligen behaglig färd, förutom kanske den sista timmen.

Så här lugnt var det då vi passerat Korintkanalen

Vi bedrog oss rejält, vinden kom tidigare och betydligt friskare än utlovat sjön byggde snabbt så färden får nog räknas till den jobbigaste hittills, 15 m/s rakt på näsan och kort sjö i ca 5-6 timmar.

Det var skönt att komma i hamn, även om det blev på svaj.

Ni har nog sett liknande bilder förut ifrån oss, och det lär inte bli den sista heller skulle jag tro, vi seglare har en viss förmåga att överdriva vindstyrkor, vi bräcks nog bara av fiskare som också brukar skarva rätt bra, så bildbevis kan vara bra att ha. Här blåser det dryg 16 m/s (obs inklusive fartvind så lite fusk är det väl), vi fick reva rejält och stötta med motor för att hålla höjd, annars hade vi fått stå ut några timmar till och det hade vi ingen lust till.

En grannbåt också på svaj, det var tämligen fullt i hamnen och vi hade ingen lust att lägga till i en smal lucka med denna vind

Det blåser rätt bra, en vindsnurra hade laddat bra denna dag

Dagen därpå kan vi slappna av i den pittoreska och trevliga byn Galaxidi, …….

Och passa på att fira ett år sedan vi flyttade ombord den 24 maj på en nästan tom restaurang

Det är inte lätt att vara Grek skulle jag tro
Galaxidi är en mycket trevlig lite by som ligger utanför allfarvägarna så det är bara en och annan udda turist och seglare som skall passera Korintkanalen som besöker byn gissar vi. De flesta restauranger och kaféer stod mer eller mindre tomma. Det fanns mängder med en ny företeelse, nämligen mindre ”delikatessbutiker” som sålde hemgjorda produkter såsom bakverk, godis, honung, olivoljebaserade produkter, mm. De flesta i en ganska exklusiv butiksinredning, det som tyvärr verkade saknas var kunder. Jag gissar att man i Grekland har en drive varför inte bli egenföretagare istället för arbetslös, ibland en bra idé, ibland en helt katastrofal idé. Lyxiga butiker brukar kosta i både inventarier hyra och varulager och hur finansieras det? Sannolikt via lån. Så om det inte bär sig så är man i en sämre situation efter än tidigare. Vi har sett detta fenomen på flera håll tyvärr.

Ett mer lyckat försök att bedriva butik i alla fall visuellt, detta var en kopia av en traditionell butiksinredning ifrån Galaxidias tidigare dagar, gissar 40-50 tal. Trots det inte många kunder

I Sverige pågår en debatt om man skall ha låglönejobb eller inte, vad många tycks vara överens om är att egenföretagandet måste öka, kanske riktigt.  Men jag vet att mängder med egenföretagare jobbar 10-12 timmar per dag 6-7 dagar i veckan sällan tar semester och trots det kanske inte ens går runt. Skulder ökar, pensionen inbetalningar uteblir. De är ofta i en betydligt sämre situation än om de haft ett låglönejobb. Ingen enkel fråga, men om man uppmuntrar till egenföretagande håller kurser och kanske också ger bidrag så måste man också som ansvarig ha råg i ryggen och såga dåliga idéer. Detta har inte så mycket med segling att göra men man kan inte låta bli att dra paralleller mellan utanförskapet i Sverige och arbetslösheten i Grekland.

Delphi en underbart vacker plats

På grund av den ihållande västvinden blev vi kvar i Galaxidi i 4 dagar, men det gick ingen nöd på oss, en dag hyrde vi bil och bara det var en upplevelse. Vi fick berättat för oss att de hyrde ut bilar vid gästhuset tvärs över gatan vid hamnen, praktiskt och bra. Vi gick dit men det gick inte till som vanligt, vi fick en bilnyckel, och på dålig engelska förklarade damen att en bit bort vi fick intrycket typ 500 m max 1 km bort vid torget så ligger det en bensinstation där har de kontoret åk dit ock skriv kontrakt.

Innan vi for pratade vi med båtgrannen om saken och han upplyste oss att det var i nästa by ca 3 km bort så åk rakt fram och vid Shell stationen skall ni stanna, det kändes bra att ha fått en bättre vägbeskrivning. Vi gav oss av med bilen inget kontrakt så vi kunde köra iväg vart vi ville, vi hade inte legitimerat oss på något sätt, dessutom så var tanken nästan tom. Då vi kört ca en mil så började vi undra om vi var på rätt väg, efter drygt 25 minuter så kom vi fram till byn, skrev kontrakt och då var vi faktiskt halvvägs till Delphi.

Jag antar att ni hört talas om Oraklet i Delphi, dit antikens hjältar gick för att få råd, själv läste jag ivrigt om Herkules storverk och om andra antika hjältar som de flesta någon gång gick till Oraklet i Delphi för att få råd.

Det var med viss skepsis vi åkte dit, under årens lopp har vi sett många stenhögar av historiskt intresse utan att bli mäkta imponerade. Men Delphi är värd en lång resa, vi gissar att det inte var enkelt att ta sig dit på antikens vägar och med dess fortskaffningsmedel. Platsen är gudomligt vacker, den ligger högt upp i bergen med en vidunderlig utsikt mot syd.

Redan på vägen mot Delphi fann vi denna utsikt, Byn i förgrunden var den som hyrbilsfirman höll till i, och den i längst bort är Galaxidi där vi låg med båten, och det var en slingrig ”kust”väg emellan.

Denna Sfinx lär ha stått på en 11 meter hög pelare

Här är platsen för själva templet, men det fanns mängder med andra byggnader och anläggningar, bl.a en idrotsstadion, och en plats för kommers och möten.

Tyvärr gör inte fotot platsen rättvisa, men vi kan garantera att det var vidunderligt vackert.

Fortsatte man några km kom man till nästa by Parnassos som var mycket vacker och välhållen, då vi såg den på avstånd så undrade vi var de lever på här uppe, måste vara påvert, men till vår förvåning var den mycket välmående, de lever bl.a. på skidturister ja ni läser rätt det finns skidcentra i Grekland också.

Vidare mot Joniska havet

Vi  lämnar Galaxidi för att ta oss mot den lilla ön Trizonia knapt 20 nM väster om Galaxidi.

Lämnar Galaxidi på väg mot Trizonia…….

Där vi möttes av denna tragiska syn, det låg många fallfärdiga båtar här, det var gratis att ligga här så flera längeseglare med lågbudget profil övervintrar här och en och annan har säkert övergivit sin båt.

Det fanns mängder med kandidater att snart hamna på hamnens botten här en av dem?

Men ön var både vacker och trevlig med flera små tavernor vars ägare snabbt kom ner till hamnen för att hjälpa till vid tilläggning och givetvis också då marknadsföra sina tavernor, absolut värt att besöka.

Efter Trizonia passera man Rion bron som är världen längsta hängbro 2252 m lång och 45 m segelfri höjd, mäktigt

Rion bron på avstånd….

Och här I närbild

”Kapten” har en av sina få raster under gång, skönt att ibland få lämna ifrån sig rodret

Dryga 10 dagar I Levkas

Vårt mål var Levkas som nåddes via Kastos och Meganisi, på vägen upp genom Levkas kanalen möter vi en autostrada med segelbåtar mest hyrbåtar, vi har aldrig sett så många förut, så vi drar slutsatsen att det kommer att finnas gott om plats vid statskajen, men vi bedrog oss totalt, där var knökfullt med båtar, mest hyrbåtar!!!. Det sägs att hyrbolagen har flyttat hela flottor av båtar ifrån Turkiet till Grekland av kända orsaker, men många också ifrån Kroatien beroende på kostnadsläget där. Vi lade oss på svaj alltid blir det väl någon lucka snart, men icke sa nicke, så vi tog jollen in för en promenad. Promenerande längs stadskajen upptäcker vi en lucka bredvid en svensk båt, vi berättar om vårt läge och de säger att vi kan hålla platsen om ni skyndar er på, vilket vi gjorde. Det var en väldigt trevlig bekantskap vi gjorde, de heter Kent och Birgitta som vi blev grannar med och under flera dagar åt, drack och berättade vi skrönor för varandra, mycket trevligt.

Birgitta och Kent på besök, grillade hamburgare stod på menyn, sena kvällar blev det med mycket snack. Tror nog få ljugarbänkar når upp till våra historier.

Hårt arbete

Huvudsyftet med besöket i Levkas var att fixa med båten. Prio ett var att installera några nya solpaneler och i bästa fall också bygga en frysbox.

Installera solceller på railen skall ju inte vara särskilt svårt, det var det inte heller, men jobbig kabeldragning drygt 30 meter 10 kvmm kabel gick det åt och ca tre dagar innan allt var på plats. En försvårande omständighet var att det var mjuka flexibla icke självbärande solpaneler. Så först måste vi hitta en ”smed” som kunde fixa några rostfria band som kunde styva upp panelerna, det gick tämligen enkelt det hela fixades medans jag väntade, tyvärr så var inte solpanelernas håldelning symetrisk, så jag fick själv borra hål i de rostfria ”banden”. Nu fick jag verkligen nytta av mina svindyra borrar ifrån Milwaukee. Med en liten borrmaskin gick det tämligen galant att borra hål, ibland fick jag långa spånor och det skar som smör (överdriver lite). Absolut värt att satsa på kvalitet då det gäller skärande verktyg. Det fick jag erfara då jag borrade hål (10 mm) för kabeln vid relingen, givetvis var det inplastat en rejäl bricka där för att förstärka mantågsstöttefoten, men med Milwaukee gick det tämligen enkelt.

Här är den på styrbordsidan på plast.

Efter en dags vila gav jag mig på frysboxen, vilan bestod i att cykla runt och leta efter en bygghandel, som väl var fanns det en ca 5 km bort och där de hade kanske det inte mest lämpliga materialet, men det skulle funka, så extruderade polystyrenskivor inköptes samt något som såg ut som tunna takplåtar. Inte enkelt att cykla med en 2.5 m lång PS skiva, men som tur var hade de en leverans in till byn den dagen så vi fick det levererat direkt till båten.

I hålet i hörnet har det suttit en diskmaskin som standard men den var urplockad då vi köpte båten

Ett hål det måste fyllas med något, varför inte en frys?

Isolering pågar

Nästan klart…. Behövs bl.a. ett lock

Man får försöka sig på plåtslageri…

”Rail bordet” är väldigt bra att ha då man håller på att fixa…

Så här blev locket, tejpen skall ersättas med Epoxilim någon dag..

Frysen nästan fyll med bl.a. kött, bröd och Is..

Av alla bilder förstår ni nog att jag är väldigt glad över att kunna lägga projektet bakom mig Nu har vi två kylar och en frys. Under de nu svala nätterna (CA 20 C) drar de ca 15 Ah totalt vilket vi är mycket nöjda med.

Under tiden så träffade vi en ny FB bekantskap via Amel’s FB sida, Ett Schweiziskt par i vår ålder som vi guidad in bredvid oss då Kent och Birgitta seglade vidare. De blev kvar i 4-5 dagar och ånyo blev det ljugarbänk ombord våra båtar återigen mycket trevligt.

Här bjuder vi på GT kyld med våra första isbitar ifrån kylen, is efter endast några timmar inte illa.

Dags att lämna Levkas

Nu ligger vi i Nidri och vilar upp oss efter strapatserna i Levkas, men vilan blir bara halv för vi träffade Kent och Birgitta igen här i Nidri, så berättandet fortsätter under intagande av goda drycker, men inte  värre än att vi kan uppta vår nedlagda träning

Kerstin kämpar ….. hoppas att det inte bara är en engångsföreteelse

 

Fast han här som har draggat och lyckats få sin dinge att fastna på grannbåtens “snubber” han hoppas nog att detta var en engångsföreteelse